Resedagbok Filippinerna oktober 2019

Hedvig Ekströmer

Under våra 2,5 veckor i Filippinerna så har vi besökt fyra stycken skolor och mött ca 650 barn i åldrarna (ungefär) 5–12. ”Nytt för i år” var att vi under sista dagen fick besöka ett daghem för barn med någon form av funktionsförändring och undersöka dem om samarbetsviljan infann sig.

Ett ”vanligt” arbetspass började med upplockning av instrument och material. Vi arbetade under olika förhållanden på de olika skolorna, ibland utomhus ibland inomhus, men vi hade alla varsin arbetsstation på vardera skolan. Den bestod av en bänk som vi satt på medan barnen och ungdomarna fick ligga på en kudde i våra knän.

På varje skola så började vi med att screena alla barn och föra pappersjournal på de eventuella åtgärder som behövde genomföras. När barnen fått genomgå en undersökning så började vi, med vårdnadshavandes godkännande, att arbeta kliniskt med t.ex. profylaktisk vård som fluorlackningar, fissurförseglingar, fyllningar, depuration, extraktioner av primära tänder och personliga instruktioner om hur just detta barn bör gå till väga för att optimera sin munhälsa. Allt genomfördes ”för hand” utan maskinell hjälp av t.ex. vinkelstycken, sugar och bläster.

Rätt klurigt att torrlägga på ett barn med myror i brallan och en vilja att röra sig och jag kom på att vi i framtiden skulle kunna använda oss av pipetter, t.ex. en sådan orange som man får i förpackningen till Revaxör för att ”blästra”. Man får tänka utanför boxen och det är förvånansvärt utvecklande för någon som har glädjen att dagligen använda sig av diverse olika fantastiska produkter och redskap som förenklar min arbetsdag och ökar kvalitén på utförandet. Min tacksam för vad jag har hemma ökade markant, tack.

Hur som helst, fortsättningen på min lilla, eller numer långa, reseberättelse: Upplevde vi att t.ex. kariesangreppen var för stora för oss att handexkavera eller att risken för att det eventuellt skulle uppstå komplikationer vid extraktion fanns så skickade vi vidare patienten till en tandläkare i byn, Graciel. Som en liten remiss, bara att hon fick se först vad som behövdes göras när patienten väl satt i stolen och gav henne sin pappersjournal. Dator var inget hon använde sig av vid journalföring, vad jag förstod. Graciel har en mycket liten och söt klinik i anslutning till hennes hem nära byns ”centrum” där hon utför viss tandvård. Ibland tar hon också hjälp av sin far.

Under behandlingarna i skolorna möter vi skratt, fniss och ibland även tårar och rädsla. Något jag bär med mig är hur samarbetsvilliga och tacksamma alla barn är trots att de kände oro.

När alla barn fått behandling så delade vi upp oss två och två (vi var 4 som åkte) och började undervisa om munhygien i alla klasser. Vi målade och skrev på griffeltavlan och försökte få klassen att vara så delaktiga som det gick. Det finns många olika språk i Filippinerna (väldigt många fler än vad jag förstått) beroende på vilken by/ort man bor i men skolorna undervisar i engelska från tidig ålder så vi talade engelska till klassen och lärarna gjorde så gott de kunde med att översätta det till Tagalog eller Filipino, vilka är de mest förekommande modersmålen för befolkningen. Vi avslutade varje klassundervisning med övervakad tandborstning och lite enskild stöttning för de som hade svårt med motoriken.

Till de barnpatienter jag träffar hemma så uppmanar jag alltid föräldrarna att hjälpa till med tandborstningen upp till 10 års åldern. Här lägger vi en tandborste i handen på en femåring som aldrig tidigare fått information om att tänderna behöver borstas då föräldrarna/den vuxna omgivningen saknar kunskapen kring det. Så det är självklart att det är ovant och även lite kämpigt i början. Vi skrattade tillsammans och tandkrämen rann längs med kinderna på majoriteten av klassen. Jag är övertygad om att de alla har lärt sig mycket när vi går därifrån, det har jag med! Hoppas att de kan implementera kunskapen i vardagen då den är fylld av socker i alla dess former.

Jag förde under vår resa en liten resedagbok med olika känslor och intryck som vandrade in i mitt liv. Mycket för att kunna återberätta mina upplevelser till andra men också för att påminna mig själv om all tacksamhet som flödar runt om i världen. Ett smakprov kanske är rätt att bifoga här:

Sverige 5 oktober 2019

Klockan ringer 05 och med klarvakna ögon kastar jag mig upp ur sängen. Den femte oktober är äntligen här (!!!) och med skräckblandad förtjusning som känns som hallonsoda i hela kroppen drar jag ihop blixtlåsen på mina stora resväskor och beger mig ut i den svenska höstnatten. Med en stjärnhimmel tjock som ett duntäcke över mina axlar ställer jag mig själv återigen frågan ”Vad har jag för förväntningar på detta?”

Svaret är lika diffust som igår och dagarna innan dess. Jag hoppas nog bara att få svar på en del frågor som jag besitter och räcka ut min hand och kunskap till någon som vill ta emot den. Niks kompis plockar upp mig, vi dricker energidryck och höjer musiken på radion till max. Vilket äventyr som väntar, om jag bara visste!

Cebu 6 oktober 2019

Flyget gick bra och med svullna vader och trötta ögon plockar vi med oss vårt bagage. En hög temperatur slår oss i ansiktet likt en lätt käftsmäll och vi hoppar gemensamt in i en minibuss utan fungerande bälten. Jag försonas konstigt nog snabbt med tanken på att förlora allt.

Vi kliver på båten som under sex nattliga timmar ska ta oss till Palompon. Lyckligt ovetandes att sex timmar nästan ska bli till nio och att för två av oss kommer denna natt att skrivas upp på listan över livets mindre roliga upplevelser. Men vi klarade det, vi är framme.

Palompon 8 oktober 2019

”Vart är du på väg? Och varför? Vill du verkligen dit?” Frågar Magnus gruppen i samband med ett kvällssamtal om diverse olika existentiella frågor. Tanken slår mig titt som tätt under resan och jag ser säkerligen ut som ett enda stort frågetecken under samtalet när jag tänker så att det knakar. Vad sysslar jag med? När måste man bestämma sig för vart man ska i livet? Och hur tar man sig dit? Vid 30 känns rimligt, bara för att finna en trygghet i att min vilsna själ kan få vandra vidare i ovisshet några år till.

Förresten, vi träffade borgmästaren som bjöd in oss för att visa uppskattning för vårt arbete. Väldigt trevlig och sympatisk person som när hon fick nys om vår förtjusning för deras mango avbröt samtalet och ringde till sin svärmor som tydligen hade ett mangoträd på sin bakgård. Svärmor förklarade att det bara fanns en mango kvar som var mycket stor och speciell för henne och att hon inte ville ge bort dem. Vi gick därifrån tomhänta men fnissiga.

Palompon 9 oktober 2019

Jag har en sådan töntig app på min telefon som dagligen uppdaterar mig med mitt horoskop. Denna morgon sade den att alla personer som jag möter idag är speglar. Med det i bakhuvudet kommer dagens första patient för behandling. En kille på fem år, inte mycket längre än en meter över marknivå. Han är klädd i skoluniform dvs för denna skola, bruna shorts och vit skjorta med pressad krage. Pojken är synligt undernärd och uniformen stor. Han tar min hand och följer med till bänken där han får lägga sig med huvudet i mitt knä. Jag tänder min pannlampa och påbörjar en behandling helt utan smärta. Pojken möter min blick och i tystnad faller flertalet tårar längs med hans små, lortiga kinder och torkar snabbt in i mina byxor.

Pedodonti, är det kanske något för mig? Kanske.

Sergis 11 oktober 2019

Förlorar man i fia med knuff så är man, enligt överenskommelsen, skyldig att bjussa gruppen på middag. När vi är klara för dagen på skolan så åker vi ut till ett ställe som heter Sergis. Mange förlorade och vi avnjuter en något söt pizza utan ost eller tomatsås. Snarare med någon form av BBQ-sås och på toppen riven vitkål och morot. Lustig smakupplevelse när man är van vid en sladdrig, salt kaloribomb men med havets vågor kluckande mot strandkanten, en utsikt till Australien och en solnedgång färgad som sockervadd så smakade även det okej.

Samtalen går i ett och vi utvärderar våra arbetsdagar grundligt. Vi lär även känna varandra lite mer. Sahar berättar om sin vackra kärlekshistoria och hur hon kom in på tandvård. Jag ser upp till henne, hon är en förebild. Mina medresenärer är alla förebilder och bra mentorer för någon som är ung och relativt oerfaren.

Nik berättar om sin första upplevelse av tandläkarutbildningen och vi andra skrattar så vi gråter. Kanske för att vi känner igen oss eller bara för att han kammar hem priset för Sveriges roligaste person. Citerat Nik ”Jag höll på att tappa håret första månaden av utbildningen. Vaknade med hår på kudden varje dag men nu är det bra igen. Tack å lov”.

I en lustig kombination av genuin glädje och total uppgivenhet blev jag omringad av en kärlek starkare än tusen solar. Av både medresenärer och befolkning.

Resan till Filippinerna gav mig inte bara kunskap utan också ett nytt perspektiv på livet. Någonstans där havet möter horisonten hittade jag svar på vissa frågor jag grubblat över. Jag hittade inte mig själv i Asien som många lyckades göra på en backpackningsresa efter studentens ljuva dagar men jag kom kanske en bit på vägen i all ofullkomlighet. Det känns fint.

Jag skulle säkerligen kunna skriva en hel trilogi om min upplevelse och vad jag bär med mig från den, men jag vill ju gärna att ni ska orka läsa igenom allt innan sommaren infaller. (Varning för eventuell klyscha) Ibland upplever jag också att ord inte riktigt gör rättvisa, jag kan inte formulera mig fint nog för att beskriva min tacksamhet.

Som avslutning vill jag uppmana alla att göra samma resa eller en liknande. Och stort tack för att Ni läste ända hit.

Varma hälsningar från en sentimental 23-åring eller Dr. Barbie som barnen kallade mig pga. mitt lååånga hår.

Andra reseberättelser

Har du en fråga?

11 + 2 =