Reseberättelse, Oktober 2023

Reseberättelse – Filippinerna 2023 – Fanny Wikberg 

Resan till Filippinerna var lång, jag lämnade ett snöigt Skellefteå bakom mig på fredag förmiddag och fyrtioåtta timmar senare kom vi fram till den lilla staden Palompon, det ställe som skulle vara vår bas de kommande två veckorna. Under hela min resa anslöt fler och fler deltagare, först på Arlanda, sedan i Dubai och slutligen blev gruppen fulltalig i Cebu. Därifrån tog vi en färja över till ön Leyte. Väl på plats i stan möttes vi av Flora och hennes man Ramon, de stuvade in våra väskor i sin bil så att vi kunde gå den korta promenaden till hotellet. Allt i Palompon finns inom gångavstånd.

Hotellet var litet, det bestod av tolv sovplatser uppdelat på fyra rum. Med andra ord, vårt gäng var de enda gästerna. Skönt ändå, då kunde vi springa upp och ner i trapporna utan att störa andra! Vi gick direkt upp till våra respektive rum och duschade och andades ut en stund. Vi var nog alla lite slitna och jetlaggade av att ha rest så långt. Jag gick ut på balkongen och spanade lite. Vyn sträckte sig över flera hustak, på gatan nedanför oss var det bullrigt, så som man tänker att det är i asiatiska städer. Det är mopeder som brummar och skramlar, hundar som skäller och försäljare som ropar något oförståeligt. Jag gillade det även om man ibland vaknade av hundskall eller liknande på natten.

Vår grupp bestod av tolv personer, åtta tandläkare, två tandhygienister och två tandsköterskor. I gruppen talade vi tre olika språk, svenska, norska och danska. Ibland även lite engelska. I början kände vi ju knappt varandra, men det blev det snabbt ändring på, efter två veckor var vi ett väl sammansvetsat team. Vi hängde ju med varandra i princip dygnet runt. Så otroligt fint gäng. Så glad att just vi åkte.

Hela gänget samlat! Jag som skriver heter Fanny, jag jobbar som tandhygienist och är personen med en svart tygkasse i knät

På måndag morgon, vår första jobbdag, blev vi upplockade av Flora och Ramon för att åka ut till första skolan. Vi körde på smala, skumpiga vägar in i djungeln mot Santiagoskolan. Väl där blev vi mottagna som superstars, barnen hade radat upp sig längs vägen, pojkarna blåste i visselpipor och flickorna viftade med svenska flaggor. Energin och glädjen hos barnen och skolpersonalen är omöjlig att sätta ord på. Det märktes så tydligt att alla var glada och peppade på vårt besök. De hade förberett en helt otrolig välkomstceremoni, det sjöngs, dansades och hölls tal. Något som senare skulle upprepas på alla skolor vi besökte, men det visste vi ju inte då. Ibland gjorde utvalda elever olika sång- och dansuppvisningar som var riktigt imponerande. Jag tänker speciellt på en femteklassare som under andra veckan sjöng Rachel Plattens Fight Song helt ensam inför oss, sina lärare och skolkamrater, otroligt imponerande sångröst på den lilla tjejen.

Efter det välkomnandet som tog ett bra tag började vi äntligen att jobba. Först var jag rätt nervös och jag tyckte det var rätt jobbigt med den tryckande värmen som jag ännu inte vant mig vid. Jag tror de flesta nog kände så den första dagen, men ju fler dagar som gick desto mer sammansvetsade blev vi och fick ett bättre flyt i arbetet. Vi började alltid med att undersöka alla barnen klassvis. De yngsta klasserna först och till slut när de sista äldsta barnen hade blivit undersökta påbörjade vi behandlingarna och lektionerna som vi skulle hålla i samtliga klasser.

Såhär såg en typisk behandling eller undersökning ut. Barn som ligger så stilla de bara kan på sina skolbänkar

Först tyckte jag det kändes jobbigt att så pass mycket karies behöver lämnas obehandlad, men det är viktigt att komma ihåg att vi är där en begränsad tid och att vi därför måste prioritera att göra de behandlingar som både går att utföra med de begränsade medel vi har och som kommer göra störst nytta för barnet i fråga. Det är helt omöjligt att kunna behandla allt. Vi besökte ett antal skolor där TLUG varit många gånger, men även skolor som var relativt nya för TLUG och man kunde verkligen se skillnad på de lite äldre barnens tandstatus i de skolor vi varit till i flera år. Det var fint att få ett kvitto på att vår insats gör skillnad. Som volontär uppskattade jag otroligt mycket när man kunde se det arbete som redan påbörjats av andra som varit där. Till exempel när vi besökte skolklasserna så checkade vi med barnen och lärarna hur det hade gått med tandborstningen i skolan. De hade då fått i uppgift av tidigare volontärer att två gånger per dag borsta tänderna tillsammans med sina lärare i skolan. Vissa elever hade helt slut tandkräm och hade ibland behövt köpa en ny tub till sina söndernötta tandborstar, fint att de tar till sig informationen och instruktionerna. De blev också så glada när vi gav dem nya tandborstar och tandkrämer.

Jag tyckte att det även märktes på personalen på de skolor där TLUG varit mycket, då personalen oftare kändes mer engagerad och proffsig om vi besökt dem många gånger. När vi gick runt i klasserna informerade vi om karies, kost och socker. Här var det av stor vikt att få hjälp av engagerad personal för att barnen skulle kunna hänga med i vad vi sa, framförallt de gånger vi körde infärgning i en hel klass och hade tandborsttävling, något som verkligen gick hem hos barnen. De älskade att få visa hur bra de borstade och ibland slutade de inte borsta förrän vi åkt för dagen. Det var ett mycket roligt inslag även för oss, med många skratt inblandade.

Här visar jag en liten tjej hur det såg ut i hennes mun efter infärgning.

En sak som jag aldrig kommer glömma från den här resan är hur vansinnigt modiga och duktiga barnen var. Helt otroligt! Det fanns ju ingen tillgång till någon invänjning som vi kan göra på barnen hemma, och här närvarade föräldrarna bara i några enstaka fall. Vi är bara på just deras skola en eller två dagar och tiden är rätt begränsad. Många barn kom in själva i klassrummet, la sig på den lilla skolbänken och låg blickstilla tills vi var klara. Klart man såg att de ofta var lite rädda och nervösa, men man såg samtidigt deras bestämdhet och att barnen bara ville att det skulle bli bra med deras tänder. Såklart såg vi till att barnen förstod vad som skulle hända innan vi påbörjade behandlingen. Det fanns både lärare och äldre skolkamrater som hoppade in och tolkade åt oss. Ibland hade de med sig en kompis, en lärare eller en förälder som höll handen. Ibland kom också såklart tårarna. Jag tyckte att även där var barnen så otroligt fina mot varandra och peppade sina kompisar som var rädda.

Ett gäng gulliga barn som hade tandborstskola med mig.

När vi efter jobbet gick runt inne i Palompon så kändes det ibland som att hela staden visste vilka vi var. Personer på gatan eller inne på Seven Eleven kunde fråga “Are you one of the dentists from Sweden?”. Det kanske inte var så konstigt eftersom stan är liten och att det inte direkt var något turistställe. Efter ett tag hade vi ju också blivit bekanta med en del personer, stadens två trubadurkillar som vi sjungit karaoke med, de som jobbade på restaurangerna vi var stammis på, personalen nere vid stranden och så vidare. Något alla personer vi träffade på hela resan hade gemensamt var att de var otroligt snälla, ödmjuka och tacksamma. Även om de själva eller deras barn inte blev behandlade av oss så var de så tacksamma för vad vi gjorde för de andra barnen som faktiskt fick träffa oss. Blir helt rörd när jag tänker på det nu.

På fredagarna åkte vi ut till Dry Dock, ett fattigt område nere vid vattnet inne i Polompon. Det var också ett riktigt intressant inslag på resan. Då erbjöds gratis akutbehandlingar till vem som helst, vuxna som barn. En liten drop-in station under papayaträden helt enkelt. Även om vi främst var där för att hjälpa skolbarn, så var detta också så fint, jag träffade en äldre herre som inte hade fått en depuration på fyrtiofem år och han var så tacksam och lycklig att han kunde få sina tänder rengjorda plus en framtandsfyllning på det. Hans ögon var tårfyllda när vi vinkade hejdå. Många personer som hade tänder som orsakat långvarig smärta fick äntligen hjälp att bli av med sina problemtänder. Såklart en otrolig lättnad för Dry Dock-patienterna.

Jag skriver denna berättelse några veckor efter att jag landat i Sverige igen och jag kan känna att det finns mycket jag tagit med mig av den resan och det finns mycket jag saknar. Det är svårt att formulera i ord hur annorlunda allt var där på andra sidan jorden. De fina och tacksamma människorna vi mötte, alla glädjetårar, jag tänker bland annat på den rektor som skulle hålla tal men som började gråta av tacksamhet mitt i talet. Att vi kom dit fastän de inte kunde ge oss något i gengäld menade hon. Men de gav oss ju så mycket? Alla små barn som kom fram och kramade oss tusen gånger om kändes det som, de tackhälsningarna de hade pysslat ihop i form av pappersblommor och små tackkort, all glädje och tacksamhet som de visade var verkligen så fint.

Jag kan verkligen bara rekommendera alla där ute som funderar på att volontära att göra denna volontärsresa, du kommer få lära dig så otroligt mycket, utvecklas som person, träffa andra fantastiska volontärer och ha minnen för livet. Framförallt kommer du träffa hundratals barn och vuxna som överöser en med kärlek och tacksamhet och det är så fint att uppleva.

Vad jag framförallt gillar med just detta projekt är att det är ett projekt som funnits ett tag och förhoppningsvis kommer fortsätta pågå, så att man som volontär kan se att det vi gör faktiskt gör skillnad, att det inte bara är något som rinner ut i sanden efter besöket. Vi tog vid där andra påbörjat, sedan gjorde vi i ordning inför nästa grupp att smidigt kunna ta över stafettpinnen och fortsätta hjälpa dessa barn till våren.

Vi var ju huvudsakligen ute och jobbade i skolorna, ofta tidig morgon till sen eftermiddag. Ändå så var inte allt bara jobb, fastän det kanske låter så i min berättelse, men det fanns plats för mycket mer. Däremellan åkte vi till stranden, joggade, åt god mat, tältade på en paradisö, snorklade, shoppade, fick massage, solade, gick på pedikyr och massa massa mer. En toppenresa helt enkelt!

/ Fanny Wikberg

Andra reseberättelser

Filippinerna
Reseberättelse, Mars 2024

Reseberättelse, Mars 2024

Reseberättelse - Filippinerna 2024 - Margaretha Nilsson Så var det äntligen dags för avresa, på vårt äventyr med Tandläkare utan gränser, till Filippinerna. Efter alla förberedelser träffas vi på Arlanda den 8/3, 7 av 8 volontärer, för avresa. Vi är ett gäng på 5...

Burkina Faso
Reseberättelse

Reseberättelse

Tanken på att volontärresa med TLUG väcktes hos mig redan under universitetstiden då jag följde TLUGs arbete aktivt genom sociala medier. Att kombinera mitt yrke som jag älskar med volontärarbete som jag sedan barnsben brinner för verkade som drömsysselsättningen...

Filippinerna
Reseberättelse, Mars 2023

Reseberättelse, Mars 2023

Reseberättelse - Filippinerna 2023 - Elisabeth Disley   Travel diary from a volunteer mission to Palompon, in the Philippines, March 2023 with TLUG Though I have known about this trip since Christmas, it didn’t properly sink in until I said my goodbyes and see you...

Do you have a question?

9 + 14 =