Så var dagen D äntligen här. De tusentals fjärilarna i magen dansar tango tillsammans med min nyfikenhet, glädje och förväntan. Månader av väntan är äntligen över. Nu börjar äventyret. Hälften av oss möts upp på Arlanda, skåningarna flyger från Köpenhamn, göteborgarna möter upp oss i Cebu och även vår indiska tandläkare möter upp oss på flygplatsen i Cebu. Vi är ett härligt gäng på tolv personer, åtta tandläkare, tre tandsköterskor, och så jag, tandhygienist.
När vi landar i Filippinerna möts vi av hög luftfuktighet och ett regn som nyligen passerat. Överallt möts man av leenden och tutande mopeder. Vi spenderar första natten på ett hotell i Cebu, som ligger i närheten till ett shoppingcenter där vi äter middag på kvällen. Överallt är det redan julpyntat, trots att det bara är slutet på oktober, och i högtalarna spelas julmusik. Efter en natt på hotell i Cebu tar vi på söndagsmorgonen en färja över till Palompon. För ca 20 kr erbjuds vi massage i vänthallen, vilket många av volontärerna inte är sena att nappa på. Resten av oss köper var sin sockerrörsjuice och njuter av lugnet.
Det blir en ganska gungig färjtur över till ön Leyte, så jag tackar de högre makterna för att jag packat ner mina åksjuketabletter. När vi hoppar av färjan i Palompon så står det flertalet ”taxis” och väntar på att vi ska behöva deras tjänster. Och med taxis menar jag cyklar som har en liten vagn fastsvetsad på sidan. För cirka 9 kronor blir jag och min tunga resväska skjutsad till adressen vi ska bo. Efter att vi landat på vårt boende där vi ska spendera nästkommande två veckor tar vi en gemensam promenad för att upptäcka vårt närområde och köpa lite frukost och andra förnödenheter. Det kryllar av människor, liv och rörelse. Vi verkar vara de enda turisterna, så man känner sig lite uttittad, men på ett positivt sätt. Efter bara några dagar verkar alla i samhället veta vilka vi är, så de vinkar och säger ”Good morning dentist!”, eller ”Good afternoon dentist!” vart man än går.
Att vakna upp efter första natten i vårt boende och gå ut och sätta sig med en kopp kaffe på vår balkong var magiskt. Varma brisar och ljudet av tutande mopeder och fågelkvitter, samtidigt som palmernas blad dansar i långsam takt till vinden. En tydlig kontrast till en grådassig oktobermorgon hemma i Sverige. Vad lyckligt lottad jag är som får vara här.
Klockan 08:00 på måndag kommer tre bilar och hämtar oss. De kör oss först till Mrs Floras hem där vi hämtar all utrustning som har förvarats där sedan förra gänget var här. Sedan åker vi till den första skolan där vi möts av exalterade barn som viftar med svenska och indiska flaggan samtidigt som de vinkar för glatta livet. På varje skola vi kommer till ska vi först genomgå en ceremoni, få se dansuppträdande och höra vacker musik. Filippinerna är mycket stolta över sitt land, så det är med klar och hög stämma barnen sjunger sin nationalsång med handen på hjärtat. Flera av barnen är otroligt duktiga på att sjunga och dansa, så det blir många uppträdanden och mycket glädje. Vi tilldelas både diplom och medaljer, som tack för vår närvaro och vårt arbete. Det är tydligt att de är mycket tacksamma för vad Tandläkare utan Gränser bidrar med för alla barn.
Vårt behandlingsrum är ett av klassrummen. Man har förberett sex olika bord/bänkar som vi kan arbeta vid. Barnen får en liten huvudkudde och får sedan lägga sig raklånga på skolbänkarna medan vi sitter jämte på de små barnstolarna i trä och undersöker eller assisterar/antecknar på pappersjournalerna. Den ena undersöker, den andra skriver.
Klockan blir 17:00 och vi är färdiga efter dag 1 på första skolan. Alla är trötta, men vid gott mod. Det har varit en givande, glädjerik dag, men man har verkligen fått perspektiv på livet. Min första patient var en femåring med helt sönderkarierat bett, bara rotrester kvar i hela munnen. Min första tanke var ”Jisses, är det så här det kommer vara?”, men det blev efter en stund ganska tydligt att det var de små barnen som hade mest karies. De lite äldre barnen, som fått träffa tandläkarna innan och fått information och kunskap om hur man tar hand om sina tänder, hade desto friskare tänder. Det var till en början mycket svårt att acceptera att man måste lämna så mycket karies, men då vi endast har de hjälpmedel som vi har, utan en riktig fungerande klinik så gäller det att prioritera och bedöma vad som blir bäst för barnen, ur det långa perspektivet. Vårt fokus är smärtfrihet, och förvånansvärt många av barnen har inga som helst problem med smärta från munnen, trots stora kaviteter.
I bilen hem efter första arbetsdagen är alla ganska tysta. Mycket intryck att processa. Det är nästan svårt att summera första arbetsdagen. Så mycket intryck och känslor. Jag har däremot aldrig varit så närvarande i stunden som just nu. Inget annat existerar än det vi gör just nu. Denna patient, denna sekund. Det är en häftig känsla. Jag är så uppfylld av eufori av att få vara här, träffa alla barn och alla fantastiska volontärer. Samtidigt som det gör så fruktansvärt ont i mig att se alla dessa barn med karies som inte har ett uns av samma förmåner som vi hemma i Sverige. Det slår mig hur otroligt viktigt arbetet är som vi gör här.
När vi kommer hem på eftermiddagarna/kvällarna så är det först en snabb dusch som gäller. Vi är alla väldigt varma och svettiga på grund av värmen och den mycket höga luftfuktigheten. Så det är som en ny människa man kliver ut ur duschen efter en lång arbetsdag. Varje kväll går vi sedan ut och äter på restaurang tillsammans. Maten här är otroligt billig. En måltid på restaurang kostar cirka 30 kronor. Och färskt bröd till frukost kostar ca 50 öre/styck, så det blir snabbt en daglig rutin att ta en morgonpromenad till ett av de lokala bagerierna.
Dag 2 är vi varma i kläderna direkt. Efter bara någon minut är alla igång med sina behandlingar. Allt flyter på friktionsfritt. Vi bjuds på mat på alla skolor, både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Och kaffe så klart. Till fikat får vi massa godsaker, varav den mest magnifika mangon jag någonsin smakat. Den smakar som solsken och sommar. Det godaste jag någonsin ätit. När vi sedan är klar med alla behandlingar på första skolan och vi packar ihop för dagen springer alla skolbarn ut och ger oss high-fives. De skrattar och vinkar, hoppar upp och ner av glädje av vårt besök. Och inombords hoppar även jag upp och ner av lycka.
Dagarna flyter på och vi har fått en bra rutin. Vi passar på att byta arbetspartner vid varje skola, dels för att synka ihop oss som grupp, men också för att lära känna varandra. Vi är en väldigt fin grupp, och dynamiken är idealisk. Åter igen är jag överraskad över hur närvarande jag känner mig. Inget annat existerar än det vi gör just nu. Jag känner en så enorm tacksamhet att få vara här och göra skillnad, och jag är så oerhört stolt över mina kollegor. Tänk att detta är all tandvård många av dessa barn får. Vilken skillnad vi gör, wow!
Dag 4 besöker vi Santiago skolan. En av pojkarna jag undersöker har tandsten i hela bettet, bokstavligen. Alla ytor, alla tänder. Han är bara sju år, så han kan ingen engelska, men hans lärare får översätta. Jag förklarar hur viktigt det är att borsta tänderna mycket noga tre gånger per dag (som barnen rekommenderas här). Men läraren berättar för mig att denna pojk inte har några föräldrar. Mamman har lämnat familjen, och pappan är också frånvarande av någon anledning. Han har alltså ingen vuxen som kan stötta honom. Läraren berättar att det är hon som brukar påminna honom om att borsta tänderna när han kommer till skolan, men det händer som oftast att han har tappat bort sin tandborste, och därmed sedan står utan i flera månader tills TLUG kommer nästa gång. Mitt hjärta går i tusen bitar. Jag blir mållös, tappar tråden. Helt plötsligt inser jag att tandborstningen definitivt är denna pojkes minsta problem. Jag önskar att det fanns mer jag kunde göra.
Dag 5 avslutar vi vårat arbeta på Santiago skolan som vi spenderat två dagar på. Några av barnen ger mig gåvor som tack, ett hårspänne, ett klistermärke. Mitt hjärta exploderar av tacksamhet. Den föräldralösa pojken jag undersökte igår håller sig i min närhet hela dagen och jag får både en och två kramar av honom innan vi åker hem.
När helgen kommer får vi lite ledigt. Vi tar en färja över till en av paradisöarna och spenderar en natt där. Vi badar, solar, plockar vackra snäckor och skrattar. Det är en skön avkoppling från vårt hårda arbete, men också från mobilnät och sociala medier. På ön finns ingen mobiltäckning eller wi-fi, så man får en ypperlig möjlighet att gå in i sig själv. På natten sover vi i tält, men flera väljer att ta ut sina madrasser och sova under bar himmel. Det är en extraordinär stjärnhimmel, något jag aldrig skådat innan. Jag har alltid tyckt att vi har en fantastisk natthimmel hemma i Sverige, men så många stjärnor som jag ser här har jag aldrig skådat innan. Jag står tyst en lång stund och bara tittar. Det känns overkligt, som att jag är med i en film.
Ytterligare fyra dagar med arbete på skolorna återstår, men jag har svårt att hitta orden för att beskriva känslan av det arbete vi gör. Barnen är så tacksamma och duktiga. Vi blir överrösta med teckningar, gulliga handskrivna tack-lappar och hjärtan ritade på små utrivna papperslappar. När arbetet på varje skola är klart har Magnus möten med lärarna och skolledningen, då får vi några minuter att återhämta oss i skuggan, eller att leka med barnen. Jag får möjlighet att flexa med mina gymnastik-kunskaper och mina rundsparkar från min tid som kampsportare, vilket även en del av barnen har gemensamt, då flera sysslar med taekwondo. Vi skrattar, busar och leker, som att det inte finns någon morgondag. Åter igen, jag är så otroligt lyckligt lottad att få vara här.
Eftersom mycket av vårt arbete handlar om prevention, så är det inte bara undersökningar och behandlingar som genomförs, utan vi informerar också i varje klass/årskull om tandhälsa och vad som är viktigt att tänka på. Det blir ett mycket roligt samspel i klassrummen när man pratar om tänder, tandborstning och kost. Barnen får i slutet av lektionen en ny tandborste och tandkräm som de kan ha på skolan, medan den gamla tandborsten får följa med hem.
Sista arbetsdagen åker vi bort till ”Dry dock”, det fattigaste områden. Där står många i kö för att få gratis tandvård, främst vuxna. Jag som tandhygienist utför många ”cleanings”, som de önskar, och jag får verkligen göra mig mödan värd med all tandsten som sitter som berget. Just då saknade jag mitt ultraljud lite grann, men det är fantastiskt vad man kan göra med de få medel man har. Vi hinner med alla patienter som stått i kö för att få vår hjälp, och efter en noggrann inventering av det material som finns kvar så är vi klara för den här gången.
Det är med blandade känslor vi åker hem efter två veckor. Visst längtar man hem till sin familj som väntar där hemma, men en del av mig vill stanna här. Det är definitivt inte sista gången jag sätter mig fot här.
Hasta la vista, Palompon!
/ Stephanie Berglund Odqvist