Jag hade länge med fascination läst om olika ideella organisationer som skickar ut volontärer för att hjälpa de utsatta på plats och nu skulle min dröm äntligen gå i uppfyllelse. Den 23e juni 2016 boardade jag ett plan som skulle ta mig till Zimbabwe för två veckors volontärarbete. Denna fantastiska resa skulle jag göra tillsammans med organisationen ”Tandläkare Utan Gränser” och dess medlemmar.
Zimbabwe är ett av de länderna där munhälsan är eftersatt vilket beror mycket på fattigdomen och de bristfälliga kunskaperna inom ämnet. Syftet med projektet var att erbjuda odontologisk vård, profylaktisk information och instruktioner som syftar till att förbättra både munhälsan och den allmänna hälsan hos lokalbefolkningen. Detta kunde vi åstadkomma genom att utföra preventivt arbete så som information om allmän hälsa, nutrition, bra kost och rökning i de byar, skolor och barnhem vi besökte. Vi erbjöd även akut tandvård, konventionell fyllningsterapi och hygienbehandlingar. En annan mycket viktig uppgift var att utbilda lokal personal och lärare för att dessa skulle kunna fortsätta en del av det arbetet vi hade påbörjat dvs bedriva profylax och information. På sikt är organisationens mål att arbeta med hjälp till självhjälp för att undvika en beroendeställning mellan berörda samarbetspartners och landet i fråga.
Zimbabwe är mycket intressant och på sitt sätt annorlunda. Vanligt vatten är dyrare än Coca- Cola och alla tandkrämer kallas för Colgate. Alla du möter hälsar på dig glatt med ett ”Hi, how are you” men få är intresserade av svaret. Landets president Robert Mugabe är världens äldsta stadshuvudman som har styrt landet i 30 år och drivit ett tidigare mycket rikt land till att bli ett av världen 10 mest fattigaste länder. Trots fattigdomen är människorna glada, hjälpsamma och trevliga. Naturen är fantastisk och skiftar från tjock skog till savanner med safari och mycket djur till vattenrika flodområden. Zimbabwe är verkligen en fantastisk plats och ett måste att besöka!
Gruppen som jag skulle ut och volontärarbeta med bestod av 10 personer: 8 tandläkare, 1 tandhygienist och mig- den enda tandläkarstudenten. Ca 1 månad innan avresa samlades vi för att få information om det kommande uppdraget, bekanta oss med varandra samt för att få ut förbrukningsmaterial som var och en av oss skulle transportera till det området som vi skulle arbeta i. Den medhavda resväskan packades full med allt från handsprit, handskar och klinikkläder till kanyler och bedövningsmedel.
Den 23 juni var det äntligen dags och jag var på väg mot ett av mitt livs mest spännande resor. Efter ca 15 timmars flygresa med en mellanlandning var vi framme i Harare och jag var åter på mitt kära Afrikas mark. Kvällen spenderade på den svenska ambassaden där vi välkomnades av ambassadören Lars och hans fru Maria och blev bjudna på en otroligt god middag och härligt umgänge. Ett mycket annorlunda midsommarfirande men ack så roligt!
När det var dags att börja arbeta delades vi in i två grupper där ena halvan åkte till Old Mutare och den andra till Mutambara. Jag tillhörde de 5 som hamnade i Old Mutare.
Huset vi bodde i var väldigt enkelt men innehöll det nödvändiga. Alla fick sig en sovplats och vi hade både badrum och kök. Väggarna var kala men sprucket kakel, toaletten fungerade periodvis pga. det oförklarliga försvinnandet av vatten, den icke-fungerade ugnen och spisen ersattes av ett gasolkök, vi behövde dessutom aldrig känna oss ensamma tack vare våra harmlösa husdjur spindlar. Men trots allt det kunde en hemtrevlig miljö skapas. Jag trivdes! Dock var avsaknaden av värme en nackdel. Eftersom den rådande årstiden under vår vistelse var vinter kunde det bli otroligt kallt på nätterna och pga. bristande erfarenhet hade jag inte med mig någon sovsäck att sova i. Som tur var hade jag tagit med mig underställ och sov under tre stycken täcken vilket gjorde att jag inte frös ihjäl! Men en varmare jacka, mössa och vantar hade inte skadat även under dagarna!
Inte långt ifrån huset fanns ett barnhem där vi varje dag fick betrakta dessa fattiga barns kreativitet i oändliga försök att hitta på nya roliga lekar. Vem säger att man behöver en riktig boll för att spela fotboll? Ett antal påsar instoppade i varandra fungerar minst lika bra!
Kliniken i Old Mutare var mycket primitiv. Det fanns två behandlingsstolar som fungerade olika bra, en reception och en steril. Utanför kliniken fanns träbänkar uppställda där patienterna i flera timmar tålmodigt väntade på sin tur. Tiden då ”Tandläkare Utan Gränser” inte är på plats sköts kliniken av sköterskan Caroline, en mycket energisk, driven och kunnig kvinna som var en stor inspiration till hela gruppen. Denna kvinna fungerade som en stor klippa för oss och hjälpte oss så fort något inte fungerade.
Vi arbetade måndag till fredag från ca kl.8 till ca kl.16. Arbetet var mycket intensivt och krävande. Varje dag delade vi på oss i två grupper där ena gruppen stannade kvar på kliniken och behandlade patienter medan den andra gruppen åkte ut på s.k. outreach till olika skolor. Vi turades om så att alla skulle få prova på båda uppläggen.
På kliniken togs patienterna emot som på rullande band. Caroline tog anamnes och skickade en del av patienterna in till oss och en del av dem behandlade hon själv på en pinnstol i sterilen. Det pågick behandlingar överallt! I de båda behandlingsstolarna samt i alla övriga sittmöblerna som fanns till godo. Arbetsgången blev till slut automatiserad med bedövning av flera patienter efter varandra och sedan behandling av dessa i samma ordning.
De vanligaste besvären var tandvärk där den mest frekventa behandlingen var extraktion. Ibland handlade det om en enstaka 8:a men ibland kunde ett större antal tänder extraheras.
Det var otroligt lärorikt att få betrakta erfarna tandläkare extrahera utan röntgen och med otrolig skicklighet. Extra spännande var det att se på när Caroline arbetade med sin egna teknik som inte skulle kunna vara applicerbar hemma i Sverige men som var otroligt berikande att få ta del av. Det var dock mycket frustrerande att se på extraktioner av tänder som vi är vana vid att rädda hemma i Sverige .
Ibland utfördes även fyllningsterapi som endast var möjlig i den ena av behandlingsstolarna. Det fanns dock tyvärr inget vatten i borrmaskinen vilket gjorde att den som assisterade fick både spruta vatten för att åstadkomma kylning samt suga upp det.
Outreach utfördes varje dag där vi åkte till olika skolor för att informera om oral hälsa och undersöka barn. Bilen packades full med förbrukningsmaterial och instrument för att sedan ta oss till någon skola en bit utanför byn där kliniken låg. Vi hade alltid med oss vår underbara Tatenda, en mycket trevlig ung man som fungerade lite som alltiallo. Han var vår chaufför, administratör, tolk och en fantastisk pedagog som snabbt och lätt fick förtroende hos alla barn. Vi hade dessutom alltid med oss sköterskan Thuli som gjorde allt det praktiska på plats möjligt, allt från att blanda Fuji till att ta hand om använda instrument.
Våra utflykter började vi alltid med att informera barnen om oral hälsa. Ibland skedde dessa presentationer inför en hel skola men oftast gick vi runt i klasser och tog mindre grupper i taget. Vi pratade om tänder, tandborstning, kost och orala sjukdomar. För att få presentationen mer intresseväckande och rolig blandades teoretiska kunskaper med praktiska övningar. Dessa presentationer utfördes oftast av mig tillsammans med Tatenda som tolkade till de yngre barnen som ännu inte hade lärt sig engelska. Jag var imponerad av hur Tatenda så lätt kunde väcka intresse hos alla barn och få dem att lyssna!
Informationen följdes av undersökningar. I varje skola vi besökte möblerade vi om ett klassrum till en behandlingsstation. Vi tog emot våra patienter sittandes med deras huvuden i våra knän. För att åstadkomma bättre insyn använde vi oss av pannlampor. Beroende på om vi jobbade i under- eller överkäken fick patienten hoppa antingen högre upp eller längre ner för att vinkla huvudet. ”Rara” och ”shamisa” (lägg dig ner och gapa) är ord som jag alltid kommer att bära med mig.
I väntan på sin tur stod barnen upp på rad med ögon fylld av både förväntan, glädje och rädsla inför det okända. En del barn hade aldrig varit hos en tandläkare medan andra förknippade tandvård med endast extraktioner. Situationen hemma var också mycket olika för olika barn. En del ägde egna tandborstar, andra fick dela med sina syskon och en del hade aldrig i sitt liv hållit i en sådan. Det allmänna begreppet tandkräm fanns inte utan gick under namnet Colgate vilket jag tyckte var aningen roande.
Det blev en del fluorlackningar, handexcaveringar och extraktioner. Vi fick endast behandla de barnen som hade med sig ett skriftligt godkännande från sina föräldrar. Ibland behandlade vi även föräldrar och lärare om tiden tillät. De som hade stort behandlingsbehov skickade vi till kliniken för hjälp. Alla som hade fått en behandling fick en tandborste och tandkräm utdelad. Jag fick inte utföra några extraktioner då jag ännu inte har en tandläkarlegitimation men kan med stolthet säga att så många fyllningar som jag gjorde under mina två veckor i Zimbabwe skulle jag aldrig få chansen att göra under hela min tandläkarutbildning i Stockholm.
I slutet av dagen kände man sig alltid både glad, stolt och otroligt trött.
Helgen mellan arbetsveckorna spenderades på hotellet Musangano Lodge i närheten av Old Mutare där vi mötte upp den andra halvan av vår grupp. Det var underbart att kunna ta en lång och varm dusch och slappna av efter en mycket intensiv vecka rik på intryck och upplevelser. Detta var exakt vad vi behövde och som gav oss krafter inför den andra arbetsveckan! Samtidigt var det otroligt spännande att få höra vad den andra gruppen hade haft för sig och kunna jämföra erfarenheter. Det som var speciellt för mig var att min födelsedag inträffade under denna vistelse och det var mycket annorlunda men helt underbart att fylla år mitt ute i den Zimbabwianska bushen.
Förutom de två tuffa arbetsveckorna stannade vi även kvar i landet för lite turistande. Vi besökte Victoriafallen som på det lokala språket kallas för ”röken som åskar”. Victoriafallen anses vara ett av sju naturliga underverk och är dessutom ett av världens största vattenfall. Fallen är 1,7 km bred och vid högvatten rinner 550 miljoner liter vatten ner i Zambezi floden. Fallet dånar över hela staden och går över gränsen till Zambia, ljudet kan höras från 40 km avstånd. Runt Viktoria Fallen finns regnskog med en unik samling av fauna och flora.
Victoriafallen är absolut värda att besöka. En mäktig upplevelse som man blir imponerad av!
Vi hann även med att åka på dagssafari. Eftersom jag några månader tidigare hade varit på fyra dagars safari i den tanzaniska savannen och fått uppleva ”lejonkungen” med mina egna ögon kändes denna version av safari lite mindre ”into the wild” då området var inhägnat och arrangörerna gav garantier om att vi skulle få se hela The Big Five. Men har du inte möjligheten att ge dig ut i det vilda under flera dagar rekommenderas den korta turen mycket starkt. Det som var nytt och spännande för mig var att jag fick mata elefanter.
Denna volontärresa tillhör utan tvekan till ett av mitt liv mest spännande äventyr. Så otroligt många minnen, erfarenheter och kunskap som jag lämnade detta land med. Personligen tycker jag att varje människa bör någon gång i sitt liv göra en volontärresa, oavsett om du är tandläkare eller inte. Man förändas, får perspektiv och blir mer ödmjuk.
Vi bodde och arbetade i väldigt enkla förhållanden och under påfrestande omständigheter. Det var utmattande att både jobba i högt tempo, fatta snabba och ibland svåra beslut samt att kunna ta in och bearbeta all information och intryck som man ställdes inför. Jag gillade att leva det simpla livet där tid och stress inte spelade någon större roll i människornas vardag. Begreppet ”african time”, om något frustrerande i början, är otroligt hälsosamt för oss sönderstressade människor från väst.
Den viktigaste upptäckten jag gjorde var insikten i vad som egentligen är väsentligt i livet och vad man bör koncentrera sig på. Jag fick träffa människor som inte hade särskilt mycket, men som var otroligt glada, varma, omtänksamma och hjälpsamma. Det fick mig att undra hur vi som har så mycket ständigt stänger våra dörrar när de som har så lite alltid öppnar armarna. Vi har mycket att lära, eller kanske lära om.
Projektet med “Tandläkare utan gränser” gav mig inte enbart utrymme för personlig utveckling utan även möjlighet att stärka mina praktiska färdigheter och yrkeskunskap. Jag införskaffade mig mycket klinisk erfarenhet som jag aldrig skulle kunna få på plats hemma i Sverige. Jag ställdes dessutom inför problem som många gånger utvecklade min kreativitet och gjorde mig till en mer flexibel och erfaren tandläkare i framtiden. Det var även otroligt spännande och givande att träffa människor som liksom jag starkt brinner för volontärarbete.
Det gäller att ta möjligheter som dyker upp men samtidigt leva upp till det ansvar man åtar sig. Resan påverkade mig djupt och jag känner en bubblande kärlek till Afrika. Så länge jag själv inte har barn, jobb eller andra förpliktelser hemma i Sverige tänker jag fortsätta att bidra till fler leenden i världen. Jag vet att jag kan göra skillnad!
