Reseberättelse – Filippinerna – Sofia Ingvander
Fredag 7 Mars 2025
Sitter nu på väg i flyget mot först Dubai och sedan Cebu. Det känns lite magiskt att få ge sig ut på äventyr. Fjärilar i magen inför vad som väntar, men sanningen är att det vet jag inte riktigt, men ser fram emot det vad det än är!
Min tanke med denna resa var att få ge tillbaka och få ett nytt perspektiv på livet, så det är det jag hoppas på. I Köpenhamn träffade jag några av tjejerna i gruppen, de verkar väldigt trevliga, resten av gruppen möter vi upp i Dubai och gänget från Norge i Cebu.
Lördag 8 Mars
Mötte upp gruppen från Stockholm och efter ytterligare en lång flygtur landade vi i Cebu. Vår första övernattning i Cebu var allt annat än lyx och flärd, jag och min rumskamrat fick snällt dela rummet med ett gäng kackerlackor. Vi tyckte inte det var jättekul precis, men tänkte att vi fick nog vänja oss vid detta – att vardagen kommer se annorlunda ut de kommande två veckorna.
Vi gick ut och åt på ett köpcentrum som låg nära och där fick vi träffa gänget från Norge – så nu var hela gruppen komplett och vi pratade om morgondagens resa till Palompon.
Söndag 9 Mars
Efter tre timmars båttur anländer vi hela gruppen till Ormoc där vi blev upphämtade med bil av Mrs. Flora och hennes man och körda till Palompon. Vi åkte genom härligt grönskande djungel och kom fram till en myllrande by full av rörelse.
Jag var nyfiken på hur vi skulle bo på med tanke på de mångbenta rumskamraterna natten innan, men det lilla hotellet vi stannade utanför var så mycket bättre! Rent och fräscht, spelar ingen roll att jag ska sova på en madrass i två veckor, så länge jag slipper dela den med småkryp.
Hela gruppen bestämde sig för att åka och bada, så vi tog Pot-Pots’ till Sergis Beach, det var jättekul och mysigt att få bekanta sig med gruppen. Känns som ett riktigt härligt gäng, alla är taggade och spända inför vårt uppdrag.
Måndag 10 mars
Första dagen blev lite annorlunda än först planerat. Vi började med att besöka Dry Dock, det mest utsatta och fattigaste området i Palompon. Jag var ganska spänd. Magnus, vår ledare, hade målat upp en ganska karg bild av Dry Dock, men vi höll till i två ljusa rum, det ena såg ut som ett litet klassrum.
Våra första patienter var också 24 stycken 4 åringar, många med riktigt mycket karies. Vi var deras första besök med tandvården, så fokus låg på att ge dem en fin introduktion och på att arbeta förebyggande.
Det blev också en del extraktioner och rengöringar på de vuxna patienter som följde och som tandhygienist saknade jag verkligen min EMS, men fick göra vad jag kunde med de handinstrument vi har.
Med en bra känsla i magen lämnade vi Dry dock, både av att vi kunnat hjälpa till, men också av att vi nu var igång. Den tacksamheten folk visade över vår hjälp berörde mig enormt, man kände sig verkligen uppskattad och behövd.
Tisdag 11 Mars
Jag vaknar med solen och tar en löptur innan vi ska iväg. Verkligen intressant att se sig omkring på hur de bor här och jag har aldrig känt mig så utstirrad förr. Alla tittar och lägger märke till att jag inte är härifrån.
En kall dusch, en frukost bestående av ägg kokta i vattenkokaren på rummet och sedan ner till upphämtningen klockan åtta. Bilarna tar oss till Liberty Elementary School och mottagandet som väntade hade jag inte kunnat föreställa mig. Barnen stod med svenska och norska flaggor och hurrade och hejade när vi kom och sedan var det en stor välkomstceremoni för oss, med sånger och tal och personliga tackbrev till alla oss volontärer. Fick tårar i ögonen och var helt överväldigad av känslor.
Sedan började vi med att screena alla barnen och efter lunchen var det tid för att undervisa i klasserna och utföra de behandlingar som behövdes och som låg inom ramen för vad vi kan göra utan en riktig behandlingsstol och roterande instrument. Men det viktigaste är att bidra med kunskapen omkring tandborstning och hjälpa dem till självhjälp.
Vi hann inte riktigt klart när det var tid att avsluta dagen så vi ska tillbaka imorgon på förmiddagen och sedan åka vidare till en annan skola imorgon eftermiddag.
Onsdag 12 Mars
Återigen började dagen med att jag tar mig ut och ser Palompon vakna. Idag valde jag att strosa ner längs med vattnet och “strandpromenaden” för att se hur marknaden sakta börjar vakna upp. Några fiskare är på väg ut i sina båtar och allt är verkligen så annorlunda mot livet där hemma. Fattigdomen är så påtaglig, folk bor i skjul och kämpar med basala behov som att hugga ved, göra upp eld, tvätta sig vid en vattenpump på gatan – jag får dåligt samvete över att jag har det så bra som jag har det.
Klockan åtta står bilarna redo att köra oss tillbaka till Liberty för att avsluta och göra klart det som var kvar från igår. Det går bra och barnen är så vänliga, de springer runt och delar ut kärleksbrev till oss volontärer. Vi behandlar och undervisar i klasserna som är kvar. Barnen är så lyhörda och intresserade av vad vi gör. När vi undervisar dem färgar vi in dem och de får se hur det ser ut i spegel, sedan får de borsta tänderna så som vi instruerat dem till och de blir väldigt glada när de ser att de lyckas, även om vissa får borsta några gånger innan det blir riktigt rent.
När vi är klara blev det en skumpig biltur genom grönskande djungel till nästa skola, Santiago. Måste säga att det verkligen är en vacker natur och skolorna ligger otroligt fint. Barnen blir lite tagna på sängen då vi dyker upp tidigare än väntat, men blir väldigt glada och skyndar sig att ställa i ordning till oss. På denna skola arbetar vi utomhus, ute på en betongplatta som är täckt av ett tak som normalt sätt är deras matplats, där de äter lunch.
Vi lyckas screena nästan alla barnen och chocken av deras tandstatus slår mig.
Känns om jag aldrig sett så mycket karies och det gör ont att inte kunna ta hand om allt som behövs, men vi har inte de resurser som krävs, utan får ta det som är möjligt för oss att hjälpa till med. Viktigast är ändå undervisningen och det preventiva arbetet, att ge barnen kunskap om hur de ska ta hand om sina tänder.
Torsdag 14 mars
Denna morgon är jag för trött för att träna, springa eller gå innan avfärd. Tror alla intryck börjar ta ut sin rätt. Det blir en frukost på två ägg och en av de Filippinska gula mangos som är något av det godaste jag ätit!
Tillbaka på Santiago blir vi bemötta med pompa och ståt, får medaljer och sedan fortsätter vi vårt arbete med att screena, behandla och undervisa i klasserna. Idag känns värmen mer påtaglig och svetten rinner – har svårt att få pannlampan att inte glida ner och t-shirten är klistrad till kroppen. Känns som det var fissurförseglingarnas dag idag! Vilket tog sin tid då fyllningsmaterialet tar tid på sig att stelna även i denna värme.
Tänker på att jag idag scalat på en åttaåring som hade jättemycket tandsten. Jag fick loss stora bitar av svart exsudattandsten och hur fel det känns att små barn här har parodontala sjukdomar och problem. Det ser man väldigt sällan hemma i Sverige och det gör ont i hjärtat.
Fredag 15 mars
Idag åker vi till en liten skola, Tinubdan, och vi får lika strålande välkomnande här. En liten flicka blir ställd med en mikrofon framför oss. I början är det svårt att höra vad hon sjunger men när hon kommer till refrängen så tar hon i så att taket lyfter i lokalen och om någon inte var riktigt vaken så vakande de nu!
Sedan börjar samma procedur och vi har börjat hitta ett fint flow i vårt arbete. Idag var jag mer engagerad i undervisningen av de äldre klasserna tillsammans med en av sköterskorna från Norge – det var väldigt roligt och vi hittade ett bra upplägg ganska snabbt!
Känslomässigt och intrycksmässigt känns det skönt att det är fredag och att vi ska få en liten paus att smälta den första veckan. Tror att många i gruppen känner likadant. För även om det är givande och otroligt roligt, är det samtidigt så mycket intryck och känslor som man ska hantera. Så vi i gruppen har bestämt att vi ska ut och äta och sedan sjunga karaoke ihop – ska bli jättekul! Jag är väldigt glad för vår grupp, vi är verkligen ett fint och glatt gäng!
Imorgon bitti är sedan planen att åka ut till Kalanggaman Island.
Lördag 16 mars
Förväntansfulla och sugna på lite sol och bad ger vi oss iväg till Kalanggaman Island. Det är som att komma till ett paradis, så otroligt vackert! Vattnet är turkost och klart, gröna palmer och fikonträd, alla färger gnistrar!
Vi roar oss med att bada och sola, så underbart att bara få koppla av och njuta. Vi äter mat som vi köpt med oss och myser av att mörkret börjar infinna sig. Precis när vi ätit klart öppnar sig himlen och regnet öser ner. Alla rusar in i sina tält och kvällen fick ett ganska abrupt slut. Min tältkompis var nog den enda som sov gott den natten, hon snarkade sig igenom regn, åska och blixtar och förstod ingenting dagen efter när alla berättade sina olika upplevelser av natten.
Men vilken morgon och vilken soluppgång, allt var glömt och förlåtet och vi njöt av en underbar förmiddag på stranden innan vi tog båten tillbaka till Palompon.
På eftermiddagen gick jag en varm och svettig tur upp till ett kors uppe på en höjd där man kan se ut över Palompon, väldigt vackert. Men det är lite lustigt vilken uppmärksamhet man väcker hos folket här, de stannar och frågar om de får ta en bild tillsammans och vill gärna veta var jag är ifrån och varför jag är i Palompon. Känns så ovant, när jag för det mesta hemma är väldigt inkognito.
Vecka två
Den andra veckan flyter på ungefär som första veckan, vi besöker de olika skolorna och vi har lyckats jobba på så bra, att vi hann besöka en ny skola. Det var väldigt intressant att få vara med på en skola för första gången. Att verkligen få se var baseline ligger statusmässigt hos barnen. Det var väldigt mycket karies och man märker att de kommer ha stor nytta av kunskapen vi kommer med. Samtidigt slås man igen av skillnaderna från hur det är hemma.
Jag upplever att jag andra veckan engagerade mig mer i barnen på de olika skolorna. Samtidigt märkte jag också att jag fick mycket bättre respons i klassrummen när jag varit ute och lekt med dem på rasterna. Det blev dessutom mycket roligare dagar och ännu mer givande när barnen inte bara passerar som en mun framför händerna på en på britsen när man screenar och behandlar. Dessa barn är så glada och visar sådan tacksamhet att man blir berörd på djupet och det är ren och skär glädje att man kan bidra med något för dem.
Sen helt plötsligt ska äventyret ta slut och vi ska åka hem, det känns också lite snopet hur snabbt det gick. Kommer verkligen sakna gruppen, så underbara människor! Det känns också märkligt att komma tillbaka till vardagen, till det vanliga när man varit med om det här.
Personligen känns det så fint att kunna hjälpa människor på detta vis, med yrket och kunskapen jag besitter. Även om man gör skillnad för patienter hemma så blir det på ett annat sätt här, det känns större och man får så otroligt mycket tacksamhet tillbaka.
Så jag vill gärna åka hit igen om ett år, det har verkligen varit en så otroligt lärorik och givande resa!
/Sofie Ingvander
Tandhygienist och volontär med Tandläkare Utan Gränser i Filippinerna mars 2025
