Reseberättelse – Zimbabwe 2023 – Matta Hosseinkhani Hazaveh
Torsdag den 23/6 åkte jag på en av mitt livs hittills mest spännande resor. Denna gång var det inte semester utan jag skulle volontärjobba under två veckor i Zimbabwe!
Alla volontärer och styrelsemedlemmar möttes i Stockholm en helg för att gå igenom alla viktiga uppgifter samt packa varsin resväska full med förbrukningsmaterial inför vår resa. Alla viktiga papper ordnades också inför resan och Zimbabwisk tandläkarlicens fixades. Vi var ett gäng på tio personer, åtta tandläkare, en tandhygienist och en tandläkarstudent. Vi började vår resa från Stockholm. På Arlanda mötte jag mina kollegor. Vi hade två resväskor var. En som vi några veckor tidigare packat med tandborstar, bedövningsmedel, handskar, munskydd och fyllningsmaterial och en med våra personliga saker. Vi flög i 10 timmar innan vi mellanlandade i Addis Ababa i Etiopien för att senare flyga vidare till slutmålet Harare i Zimbabwe. Vi gick utan problem rakt genom tullen och träffade våra chaufförer utanför flygplatsen. Vi checkade in på Bronte hotell, gick till matbutiken som låg runt hörnet och handlade mat och vatten som skulle räcka i minst en vecka. Sedan gick vi tillbaka till hotellet, bytte om och därefter åkte vi till svenska ambassaden för att fira midsommar där. Ambassadören Lars och hans fru Maria hälsade oss välkomna på deras residens i Harare. Vi blev bjudna på fantastiskt god midsommarmat och efterrätt.
Näsa dag åkte vi till Imire och fick bla. a se elefanter, giraffer, lejon och zebror. Vi åt lunch vid vattnet och fick mata elefanterna. Imire rekommenderas starkt!
På söndag åkte halva gänget till Old Mutare och den andra halvan till Mutambara. Jag tillhörde den halvan som åkte till Old Mutare. På vägen stannade vi till i Mutare, Zimbabwes andra största stad. Det tog ca 3 timmar från Harare. Vi åt lunch på Chicken Inn och därefter åkte vi vidare till Old Mutare. Byn tillhörde The United Methodist Church. I byn hejade man på varandra från långa avstånd. Man hörde ”Hello, how are you?” överallt. Och när man ville tacka någon så klappade man med händerna.
Sköterskan Caroline tog emot oss på kliniken som låg på sjukhusområdet och tillsammans gick vi till vårt guesthouse. Det var ett ganska stort hus med fyra sovrum, ett vardagsrum, två badrum (varav ett ej fungerade) samt ett kök. Runtomkring oss bodde en del föräldralösa barn i var sitt hus och i varje hus fanns det en ”mamma” som tog hand om dem. På kvällarna var det otroligt kallt i huset. Jag sov alltid i sovsäck. Hade dock inte med mig mössa eller vantar vilket jag rekommenderar starkt om man åker till Zimbabwe under juni eller juli. Vi hade tur med el och vatten. Någon enstaka gång blev vi utan el.
På måndag började vi med att ordna kliniken och förberedde oss för arbetet på tisdagen. Kliniken bestod av två behandlingsrum, väntrum/reception samt steril. Resten av veckan delade vi upp oss, halva gänget åkte på outreach och den andra halvan stannade kvar på kliniken och tog hand om patienterna som sökte sig dit. Vi turades om så att alla skulle ha möjlighet att åka på outreach och jobba på kliniken. På kliniken tog Caroline anamnes och skickade in patienterna till oss. En del patienter behandlades även av Caroline på pinnstolen i sterilen. De allra flesta hade tandvärk och ville ha hjälp att ta bort en eller flera tänder. En av behandlingsstolarna var mer ”avancerad” än den andra och i den mån som gick gjorde vi även fyllningar. Vi hade ej tillgång till röntgen och vattnet fungerade ej när man borrade men det gick bra ändå. Vi fick turas om att assistera varandra. Den ena fick t.ex. spruta vatten medan den andra borrade. Caroline var otroligt duktig på att extrahera. När man fastnade så ropade man på henne. En del patienter hade väldigt långt för att komma till oss och trots långa köer väntade de tålmodigt i väntrummet i timmar för att få hjälp.
Tatenda och tandsköterskan Tulli åkte alltid med på outreach till skolor. Vi jobbade oftast klassvis. Tatenda tolkade för barnen eftersom en del inte förstod engelska. Vi gav kostinfo och tandborstinstruktioner och screenade barnen. Det blev en del fluorlackningar, handexcaveringar och extraktioner. Vi fick endast behandla de barnen som hade skriftligt godkännande från sina föräldrar. Ibland behandlade vi även föräldrar och lärare om vi hann med det. De som hade stort behandlingsbehov skickade vi till kliniken för hjälp.
Första helgen åkte till till Musangano Lodge vilket låg endast en halvtimme från Old Mutare. Där träffade vi resten av gruppen. Det var en otroligt skön och avkopplande helg och Musangano var fantastiskt mysigt och prisvärd! Det var som rena himmelriket. Plötsligt fick vi tillgång till wifi och varmt vatten att ta en dusch i.
Andra veckan bytte jag med en tandläkarkollega, han åkte till Old Mutare och jag till Mutambara. Gästhuset i Mutambara var mysigt. Det fanns två sovrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett stort och välfungerade kök. Och en kvinna som hette Joyce kom till huset varje morgon och städade, tvättade och diskade. Kliniken var mindre och mera primitiv än den i Old Mutare. Det fanns endast en behandlingsstol. Sugen fungerade ej men det gick att borra och göra fyllningar iaf. Patienterna fick spotta i en kopp istället. Här turades vi också om att åka på outreach. Skolorna som vi besökte låg oftast långt bort och ibland kunde det ta 3 timmar att komma fram. Vi jobbade på samma sätt som vi gjorde i Old Mulate.
Efter vårt avslutade uppdrag åkte vi tillbaka till Harare. Den kvällen träffade vi Conny, min gamla lärare på tandläkarhögskolan, och hans fru Tayna. Vi gick till en portugisisk restaurang och åt middag. Sista helgen spenderades på Viktoriafallen. Vi bodde på ett fantastiskt fint hotell och fick två härliga och intensiva dagar. Det var en mäktig upplevelse att se vattenfallen och det är något jag rekommenderar att uppleva om man kommer till Zimbabwe.
Söndag kväll åkte vi till Tayna och Conny som har ett hus nere i Harare. Vi blev bjudna på middag och efterrätt. Sista dagen åkte vi till en marknad och handlade stenskulpturer för att sedan bege oss till flygplatsen. Efter drygt ett dygn var vi framme i Sverige. Tillbaka i vardagen och det stressiga patientarbetet i Sverige.
Min erfarenhet var alldeles, alldeles underbar. Det har varit en upplevelse som har lärt mig så mycket om ödmjukhet, vänlighet och generositet. Trots att vi bodde och jobbade under påfrestande omständigheter, har jag aldrig känt mig så avslappnad och fri från stress som jag kände mig i Zimbabwe. Det är dyrt att åka på volontärresor, man blir några tusenlappar fattigare, men samtidigt blir man många nya intryck och upplevelser rikare som är värt alla pengar i världen. Tack Tandläkare Utan Gränser för den här möjligheten! Det var min första volontärresa och definitivt inte den sista!
/ Mahta Hosseinkhani Hazaveh
Tandläkare
