Reseberättelse – Tanzania – Bätool Al-Saaid
”Packa lätt!” säger jag till mig själv veckan före Dagen D. Det är inte långt kvar tills jag får uppleva det jag upplevde för 1,5 år sedan igen. Den härliga känslan av att kunna ge tillbaka till världen – den världen som har behandlat mig så bra hela mitt liv bara pga. min geografiska tur. Att få känna att min existens faktiskt gör en skillnad, även om det är en liten sådan, är något som själen har längtat till sen den fick smaka på det. Längtan till att få se glada och friska leenden på barn som förtjänar allt och lite till. Bilderna från föregående resa till Mufindi, Tanzania, spelas upp i huvudet på mig som rullande eftertext på en film tills jag somnar gott.
Lördag 24/1 – 2026
En vecka senare är jag packad och redo på Arlanda. Där möter jag upp Nora och Hadar som också flyger härifrån. I Istanbul ska vi återförenas med resten av gruppen: Ebba och Avin från Göteborg, och Marie från Ystad. Magkänslan har varit bra sen vi träffades för första gången på informationsmötet, och sammanhållningen i gruppen känns på topp! Tillsammans bildar vi en grupp på en tandhygienist, en tandsköterska och fyra tandläkare. (Spoiler-alert: sammanhållningen i gruppen når faktiskt över toppen igenom hela resan och vi känner oss alla lyckligt lottade för att ha funnit varandra under dessa förhållanden!).
Söndag 25/1-2026
Vi landar i Dar es-Salaam från Istanbul, där möts vi upp av läkaren Arnold (en av våra samarbetspartners) som tar inrikesflyget tillsammans med oss till Bukoba. Det har varit en resa på totalt över 24 timmar och vi är alla trötta men glada! Det är soligt och 28°C – en efterlängtad kontrast mot Stockholms kyla just nu. Vi får ett varmt välkomnande av Joas, den lokala läkaren som är vår andra samarbetspartner och som ska hjälpa oss längs vägen under hela projektet. Joas har generöst erbjudit sitt hem för oss att bo i under de kommande två veckorna – ”So you can get the whole experience!” insisterar han.
Vi använder resten av dagen för att tömma våra tunga väskor på allt material vi har med oss. Det första vi tar fram är bedövningen som går direkt in i kylskåpet! Vi är volontärgruppen som ska starta upp projektet i Bukoba för första gången med Hadar som projektledare, därför är vi alla beredda på motgångar, s k ”trials and errors” tills vi hittar rätt sätt att göra olika saker på. Vi har alla Cajsa Warg mentaliteten som blir ett tema igenom hela resan, och vi är redo att vara påhittiga.
Det är också därför vi har med oss extra mycket material som ska förvaras här inför kommande grupper. Det blir självklart påfyllning på det med varje grupp som åker hit i framtiden. Tandborstar och tandkräm med broschyrer på swahili har levererats till Joas bostad, från Colgate som sponsrar oss i detta. Vi går igenom sonder, speglar, kompositinstrument, sicklar, luxatorer, hävlar och tänger. Samt en massa skyddsutrustning och engångsmaterial – Oj vad mycket vi har med oss! Vi känner oss redo för att ta oss an vad det än är som väntar oss och sover gott den natten.
Såhär ser uppdukningen av vårt material ut
Vecka 1: 26/1 till 30/1 2026
Första dagen åker vi till Ndolage Hospital där Joas jobbar, men också där tandläkarkliniken finns. Det ligger ca 40 km bort från där vi bor, vilket tar oss ca 1,5 h att åka pga. trafiken och de ojämna vägarna. Vi ser hur vägar och murar byggs sten för sten, hur vägarbetarna bär på tegel för tegel med sina bara händer under solens starka hetta utan några maskiner alls. Hard labour minst sagt! Vi njuter av härlig swahilimusik och underbara utsikter igenom hela Bukoba – o så vips så är vi framme! Tiden går fort när man har ett så fint gäng att dela detta med.
Vi ska sterilisera våra instrument inför behandlingar, samt kontrollera att allt funkar som det ska på kliniken. Camilla (ännu en samarbetspartner som introducerade oss till Joas från början) har för några månader sedan tagit med sig ännu mer material från Sverige och lämnat kvar dem på kliniken för oss att ta med och använda. En av sakerna som hon tagit med är en mobil enhet med high speed, lågvarv, sug och bläster. Tanken är att vi ska ta med den när vi åker till de olika skolorna för att kunna utföra så mycket behandling som möjligt direkt på plats. En superbra idé tänker vi alla! Tyvärr håller inte den tanken länge när vi provar enheten och upptäcker att vattnet inte funkar på den. Hur ska vi borra utan vatten? Den första utmaningen är här men vi ger inte upp…
Steven är den lokala ”dental therapist” som han kallas för, han är på kliniken och brukar ta emot patienter på behandling. Han visar oss de två unitarna som finns på kliniken, men den ena har också problem med vattnet och den andra går inte att starta igång alls. Han lovar att en tekniker redan kontaktats för att titta på problemet.
Kliniken på Ndolage Hospital med de två unitarna.
Steven är dock ivrig på vår ankomst och vill direkt få hjälp med två patienter som är inlagda på sjukhuset. Den ena har varit med i en motorcykelolycka och tyvärr fått intrusion på tand 11 och 21 förutom andra skador i ansiktet och resterande kropp. Den andra hade fått en stor infektion pga. apikal parodontit vid 46 och 36. Steven hade redan dränerat två extraorala abscesser på vardera sida av ansiktet och satt in patienten på tre olika typer av antibiotikum.
Under tiden vi väntar på steriliseringen av instrument i autoklaven på kliniken, tar Joas och Arnold tillfället i akt och visar oss den otroliga naturen vid sjukhuset. En magisk plats långt upp mellan bergen där ett vattenfall har spruckit igenom. Vi står där och beundrar utsikten över Ndolage länge. Jag känner mig lyckligt lottad att ha förunnats denna otroliga utsikt.
Andra dagen är då det riktiga jobbet börjar. Vi börjar dagen tidigt kl. 7 och medan vi inväntar vår chaufför tar vi en liten promenad runtom i trakten. Vi ser bananträd i mängder, men även jackfruit-, papaya-, mango- och avokadoträd. Ett paradis av frukt!
Hela gruppen vid frukostbordet, redo för att sättas i arbete
Hadar har i ca ett år planerat projektet i minsta lilla detalj, och tillsammans med Joas valt vilka skolor vi ska vara på. Självklart har hon också ordnat så att både skolorna och föräldrarna till barnen har gett ett informerat samtycke till arbetet vi ska göra. Det va skönt att hon hade förberett allt sånt i förtid så att vi slipper spendera tid på det på plats.
Vår första skola blir Kibeta Primary School som har 928 elever. Glada och nyfikna barn samlar sig snabbt runtomkring oss alla. ”Shikamoo” säger de till oss blygt samtidigt som de niger lätt, som en form av respekt. Vi ska svara ”marahaba” har Arnold lärt mig.
Hela gruppen samarbetar direkt med att förbereda olika stationer för undervisning och behandling. Det går som på räls som att vi alla har gjort det innan. Marie, Hadar och jag har ju faktiskt gjort detta tidigare, så vi har förberett en låda med saker som är ”nzuri” eller ”mbaya” för tänderna, alltså nyttig eller onyttig föda. Först börjar vi med information om varför vi har tänder och hur vi ska hålla de friska. Två saker som är viktiga för det är tandborstningen och matintaget. Under lektionen leker vi en lek med eleverna med den lådan vi har, där vi ställer frågor och barnen får vara delaktiga i lärandet. Inga tråkiga lektioner här inte!
Vi lyfter en tom vattenflaska.
”Är vatten nzuri eller mbaya?”
Alla svarar rätt på den frågan.
”Är läsk nzuri eller mbaya?”
Rätt svar igen. De verkar förstå varför, eller?
”Är te nzuri eller mbaya?”
Nzuri svarar dem. Hmm, har TLUG varit här innan?
”Är socker nzuri eller mbaya?”
Mbaya – rätt svar.
Vi lyfter upp te- och sockerpåsen tillsammans och frågar om te med socker i är bra eller dåligt. De svarar nzuri. Vi förklara då att allt som har socker i sig är dåligt för tänderna. Vi frågar dem vilken dag i veckan de vill ha som godisdagen, och nästan alla gånger väljer de söndagen, så i Bukoba har de nu söndagsgodis framöver!
Vi får roliga och utmanande frågor från flera barn som har tänkt till. ”Hur kommer det sig att te med socker i är dåligt för tänderna? Vi dricker det varje morgon och våra tänder gör ändå inte ont!” En annan frågar varför man inte ska skölja bort tandkrämen efter tandborstningen. De har verkligen lyssnat på oss!
Ebba och jag håller lektion för barnen ute i det fina vädret, medan Marie tar det i klassrummet.
Barnens skolbänkar använder vi för att sitta på och barnen får ligga i knäna på oss när vi screenar och behandlar dem. Eftersom dagens skola inte är projektskolan, alltså där övervakad tandborstning ska ske, behöver vi inte föra journal över det vi gör, utan enbart föra statistik. Fokus i hela projektet oavsett vilken skola det är, är trots allt profylaxen. Vi fokuserar på de viktigaste åldrarna, 6-7 år och 13-14 år. Vi fluorlackar alla tänder, lagar och extraherar många av dem. Vi ser tyvärr många permanenta tänder som är karierade, och för att laga dem behöver vi borr med vatten som vi tyvärr inte har tillgång till. Dessa barn skickar vi på remiss till kliniken där vi ska ta emot dem i slutet av projektet.
Status på barnens tänder varierar lite i de olika åldrarna med det var inte ovanligt att se fistlar och abscesser på 5-åringar med gravt nedkarierat bett. Många barn hade haft ont länge, men hade inte nämnt det för någon vuxen förrän nu pga. att de inte visste att de kunde få hjälp. I flera fall ser vi 6or och 7or som är så pass nedkarierade att vi behöver extrahera dem på plats – det blir en hel del luxerande och hävlande. ”Var är Zekryan när man behöver den som mest?” tänker jag för mig själv medan jag sjunger barnvisor på svenska för att lugna ner och distrahera barnen. ”Björnen sover”, ”blinka lilla stjärna där” och ”en sockerbagare” blir favoriterna före mina dåliga försök till att räkna på swahili: moja, mbili, tatu…
Arnold agerar som tolk och moraliskt stöd under behandlingar.
När det är dags att åka hem känner barnen sig inte lika blyga längre och vill gärna kramas, hålla i våra händer och dansa med oss. Serotoninhalten i kroppen har aldrig varit högre och jag känner mig tacksam över att barnen inte är ledsna trots att de fått omfattande behandling av oss.
Nora och Ebba omfamnas av glada barn
På projektskolan Ndolage Primary School finns det 373 elever, vilket är därför den har valts till projektskola. Här har vi ett annorlunda upplägg med en extra station för tandborstningen. Vi börjar först med att ha undervisning för samtliga lärare på skolan. Flera av dem är mycket engagerade och ställer bra frågor till oss under lektionen, vilket vi tycker är ett bra tecken. Det känns tryggt att lämna över ansvaret för tandborstningen till dem när vi inte är här. Vi frågar om någon av dem känner sig manad att vara ansvarig för det, och rektorn erbjuder sig själv att vara det.
Vi delar upp oss i två grupper, den ena har undervisning med olika årskurser, medan den andra förbereder tandborstningsstationen med muggar till alla barn. Jag tar på mig uppgiften att skriva barnens namn på varsin mugg för att lära känna dem bättre. Angel, Ali, Abdulmalik, Jacqueline och Joshua var de vanligaste namnen. När alla barn har fått sina muggar ställer vi dem i en ring och instruerar dem med hjälp av stora käkmodeller. Vi pratar och visar först, och Arnold tolkar tätt inpå. Under tiden har den första gruppen förberett behandlingsstationen och är redo att ta emot barnen. Men först ska läraren hjälpa oss fylla i journalpapperna med namn, kön, ålder och medicinsk samt dental anamnes. Vi antecknar vilka tänder som finns, DMFT, samt BoP och plackindex. Vi skriver även vilka tänder som behöver behandling och vilken typ av behandling som behövs. Sådär fortsätter vi med alla barn på denna skola i 3,5 dagar till.
Att skapa ringar av tandborstande barn och att ställa barnen i köer blev till en daglig rutin
Avin och Marie bildar ett team och tar på sig ansvaret att ta emot barnen på kliniken under en dag av dessa. Det blir full rulle och de hinner knappt äta lunch! Men tyvärr visar det sig att vattenproblemet i behandlingsstolen kvarstår, och då är det inte möjligt för oss att göra fyllningar som kräver mer än bara handexcavering… nästa gång packar jag ner hela uniten med mig!
Helgen
Efter en intensiv vecka med många intryck var hela gruppen redo för lite avkoppling. Vi har planerat att åka på safari på Rubondo Island som ligger ca 4 timmar bort. Joas och Arnold följer självklart med. Under vistelsen skapar vi fina (men för vissa läskiga) minnen tillsammans. Vi får se antiloper, apor, krokodiler, elefanter men tyvärr inga giraffer. Kvällen spenderar vi med kortspel och andra sällskapsspel, dessa roar vi oss med på vägen dit och tillbaka också. Vi sover i stugor nära stranden där flodhästarna håller sig vid vattenytan hela dagarna, och tar sig sen in i djungeln vid solnedgången. Vi hör de grymta och snarka under natten, med ljudet av vågorna från Victoriasjön i bakgrunden.
Vecka 2: 2/2 till 7/2 2026
Arbetet fortsätter precis lika intensivt under den andra veckan också. Vi är alla ivriga på att sätta igång jobbet varje morgon och skyndar alltid på chauffören att komma så tidigt som möjligt. Samtidigt vet vi att vi inte kan ha lika mycket kontroll och punktlighet här som i Sverige, så vi släpper taget om sånt och fokuserar på vårt arbete.
Vi hinner med två skolor till, Kyakairabwa (1214 st. elever) och Kiteyaguua Primary School (1350 st. elever). Båda ligger i närheten av där vi bor men antalet elever på skolorna är stor, så vi är på den ena skolan i två dagar för att hinna med alla som ska screenas och behandlas. För att underlätta och påskynda arbetet frågar vi barnen ”Yana uma?” för att veta om de har ont eller inte. De barnen som har ont prioriteras.
Ett av barnen som hamnar hos mig har ont i två primära tänder som behöver extraheras, den ena är en nedkarierad rotrest och den andra är mobil med omfattande manifestkaries. Hon har även manifestkaries i 36 som behöver en lagning. Flickan är rädd och säger någonting på swahili. Vi ropar på Arnold för tolkning. Hon säger att hon vill ta bort tanden som gör ont, men hennes mamma har sagt att hon inte får göra någon behandling hos oss, så hon är rädd att mamman blir arg om hon kommer hem med en extraherad tand. Som tur är den ena tanden mobil, vi instruerar henne att vicka på tanden 100 ggr varje dag tills den lossnar. Men det känns tungt i hjärtat att låta den andra rotresten sitta kvar och tand 36 utan någon behandling. Vi skriver ett meddelande på remissen som vi skickar med flickan hem till mamman, där vi förklarar varför det är viktigt att få behandling så fort som möjligt, framförallt i tand 36. Vi gjorde det vi kunde inom ramen för deras förtroende – och ibland är det allt man kan göra.
Pojken som ville visa sina nya färdigheter
Hadar visar barnen tandborstningstekniken
Status på dessa barn upplevs något sämre än barnen på Ndolage skolan. Vi försöker utföra så mycket behandling på plats som det bara går eftersom sannolikheten att dessa barn tar sig till kliniken i Ndolage (som ligger över 40 km bort) är väldigt liten, tyvärr. Det är inte många som har tillgång till transportmedel, och de flesta tar sig från A till B till fots. Förhoppningsvis kan vi ordna en klinik i centrala Bukoba i framtiden.
Vi är på kliniken i en dag till och tar emot alla barn som vi remitterat under tidigare dagar. Problemet med vattnet har ännu inte löst sig och vi får skicka tillbaka många barn med karies i permanenta tänder, tyvärr. Vi är noggranna med depuration och fluorlack och repeterar OH-instruktioner på dessa barn. När Steven får igång vattnet i stolen igen kan de komma tillbaka för kostnadsfri behandling hos honom.
Vårt sista stopp blir det lokala barnhemmet där det bor barn i olika åldrar mellan 5-13 år. Nunnan som är ansvarig för verksamheten berättar att barnen bara är 55 stycken, så vi känner att vi kan ha samma upplägg som på projektskolan minus journalföringen. Undervisning, tandborstning samt screening och behandling. Vi blir färdiga fort och märker att de äldre barnen inte velat komma in på screening/behandling pga. rädslan. De har inte ont, säger de. Vi tvingar inte dem till någonting och ber ansvarig personal att ta dem till kliniken vid behov. Min sista patient på boendet är nunnan som gärna vill att jag ska titta om tänderna ser bra ut. Jag tittar gärna!
Sista dagen gör vi en inventering på vad vi har kvar av engångsmaterial och räknar alla instrument för att veta vad vi behöver ta mer av nästa gång. Allt som är kvar ska förvaras på kliniken. Vi märker allting med ”TLUG” och ”Dentists Without Borders” och känner oss nöjda över uppstarten av detta projekt. Det finns mycket som kan och behöver göras här, och det här var inte slutet, det är början.
Hemma i Stockholm
Nu när jag är tillbaka på hemmaplan och jobbar med en fullt fungerande utrustning och en uppsjö av material och materiel, har tankarna vandrat tillbaka till dessa två veckor flera gånger om dagen, varje dag. Här hemma fungerar allt. Vattnet rinner. Materialen finns. Valmöjligheterna är oändliga. Allting är så lättillgängligt för oss. Jag kan överväga olika materialval, planera långsiktiga rehabiliteringar i flera olika alternativ som patienten kan välja emellan. Vattnet i uniten flödar på enligt mina anvisningar med några enkla klick på skärmen. De sakerna som kan gå fel här ibland är så små i betydelse jämfört med förhållandena därborta. Att jag inte har någon tandsköterska vid min höft 24/7 är inte längre en börda, det är ett privilegium.
För när valet står mellan att extrahera en kraftigt destruerad molar på ett barn, eller att riskera spridning av infektion, finns inget utrymme för ideala behandlingsmöjligheter i Bukoba. Någon mellanväg finns inte. Inga endodontiska alternativ. Inga kronor. Inga space maintainers.
I stunden kan sådana beslut kännas tunga. Att extrahera en tand på ett barn är aldrig trivialt. Men i den kontexten är alternativet värre. När behandlingen syftar till att förhindra sepsis eller endokardit blir prioriteringen tydlig, även om den skaver. I dessa sammanhang handlar tandvård om att förebygga allvarlig sjukdom här och nu. Och det är nu eller aldrig.
Samtidigt var arbetet djupt meningsfullt. Ibland undrar jag om inte det är i bristen som kärnan blir som tydligast. För någonstans där, mellan prioriteringar, skratt och svåra beslut, blev kärnan i yrket tydligare än någonsin:
Att hjälpa utan att sälja.
Att behandla utan några ekonomiska överväganden.
Att fatta beslut utan administrativa hinder.
Att skapa leenden utan att invänta godkända behandlinsplaner.
Att utöva yrket enbart för att lindra.
Jag behöver inte tänka på att skicka en förhandsprövning till Försäkringskassan, eller att jag behöver kombinera rätt åtgärds- och tillståndskoder. Allt sådant faller bort och bränslet i vardagen blir barnens stora leenden och smittsamma skratt i slutet av dagen.
Efter en andra resa med TLUG vill jag verkligen, från botten av mitt hjärta, rekommendera detta för alla! Både ni som funderat på att ta detta steg, och ni som aldrig tänkt tanken förrän nu. Ni kommer inte ångra er! Jag kommer definitivt göra detta tusen gånger om.
Slutligen vill jag tacka hela gruppen en och en för alla fina stunder och det fina samarbetet vi haft. Jag har fått fem extra systrar för livet 🫶🏽
Hadar, tack för en fantastisk insats med all planering av detta projekt. Ingen annan än du är mer lämplig som projektledare för detta, du är en stjärna! Jag kommer sakna att förlora mot dig i alla spel och lekar 🫣
Avin, tack för din humoristiska klokhet igenom varje moment av resan. Du är en sann inspiration, kanske ska man specialisera sig som du trots allt ändå? 🤔
Marie, ditt positiva och lättsamma humör smittar av sig på oss alla. Jag är tacksam för vår fortsatta kontakt trots det stora avståndet både i sträcka och ålder – du är en sann ung själ 🦋
Nora, tack för alla skratt som du bidragit till under resan utan att du ens försöker. Jag hoppas att du ser fram emot att dela säng med mig inom snar framtid igen👀
Ebba, du är lugnet sig själv och det smittar av sig på mig också. Tack för att du alltid förstår mig och har samma tankar som mig, vi har en ovärderlig telepatisk förmåga du och jag 💭
/Bätool
