Reseberättelse – Zimbabwe – Nazia Yousafzai
Då var dagen kommen och känslorna bubblade ända ut i fingertopparna. Jag dubbelkollade alla väskor och dess innehåll, alla kläder jag skulle ha på mig under resan och tog mig sen ut på en sista ärenderunda innan jag skulle iväg till Arlanda. Väl på flygplatsen tog jag mig till Check-in diskarna för Ethiopian airlines och insåg att tidsoptimisten kanske, möjligen, troligen var den första på plats. Jag stod i kön i kanske 20 minuter innan jag hörde mitt namn och såg fyra vinkande armar bortom alla huvuden. Mina och Maryam är här!
Näääästan allt gick som det skulle (bortsett från Adrians konfiskerade osttuber) och vi var alla vid gaten för en första get-together.
En mellanlandning och ett tekniskt stopp senare var vi redo att landa i Zimbabwes huvudstad, Harare.
Vi blev upplockade av några av våra medarbetare från Zimbabwe, som tog oss till Pemabwe Lodges & Hotels för att spendera natten innan vi tog oss till Old Mutare som skulle vara vår bas i två veckor.
Vi åt skaldjur till middag och hängde lite på hotellrummet innan vi la oss för kvällen.
En natt
En matförgiftning
En hotellfrukost och
En lååångbilresa senare var vi framme i lilla byn Old Mutare
Söndag 30e Juni , någon gång efter 18.00 sitter alla fem Adrian, Nasrin och jag med Maryam och Mina i ledningen och packar upp och packar om alla resväskor, tandborstar ska delar upp, tandkrämstuber ska räknas, material och materiel ska fördelas för imorgon ska vi till den första skolan på listan.
Vi packade även upp våra egna väskor och plockade fram allt vi behövde inför den kommande natten
Tips tips tips, OM du har en sovsäck så kan jag starkt rekommendera att ta med den! Den och en lite uppblåsbar kudde var en höjdpunkt varje kväll! Värmen håller bra om man är där på vintern och på sommaren kan man lämna sovsäcken öppen! Myggnätet var jag extra tacksam för när jag såg en kackerlacka på golvet, nära sängen.
På kvällen fick vi en chans att ta oss till deras livsmedelsburik, Spar, där vi köpte med oss ägg, mjölk, yoghurt och frukt. Vi var en grupp som hade en mycket fin sammanhållning från början så det blev självklart att vi skulle köpa allt tillsammans och dela på kostnaderna. Ett simpelt och snabbt system som funkade mycket bra för oss.
Innan vår anskomst i zimbabwe hade skolorna fått information om att vi kommer och teamet på plats hade sett till att barnen på skolorna fixk med sig lappar om medgivande. Detta var mycket viktigt att barnen hade med sig innan vi kunde utföra någon behandling.
Den viktigaste delen av besöken var profylax. Efter barnens morgonupprop fick vi en stund med barnen att lära de om karies och hur hål blir till och hur de kan göra för att slippa hål i tänderna.
Barnen fick delta i lärandet genom att vi ställe frågor och väckte intresse. Ibland fick vi roliga svar
”Hur länge ska man borsta tänderna?”
I 20 minuter ropar ett barn
”Vad använder man tänder till?”
”To bite people” fick vi som svar.
Det gjorde det roligare för barnen att delta öppet och det gick att se hur de gick från en blyg grupp till en livlig sådan på bara en kort stund.
Barnen kom till oss klassvis och vi började med de viktiga åldrarna, 5-6 åringarna samt 12 åringarna
De fick en snabb screening, fluorlack samt eventuell behandling i form av lagning, pensling av SDF (förklaring kommer framöver) och extraktioner.
Vi gick även till projektskolor som träffar en geupp från tlug ca 2 gånger per år. Då får de repetera vanor, registreras plackindex, blödningindex och kariesaktivitet. Det blir likt kariesstöd som ligger på ca 6 månader
Många har lärt sig och kan alla rutiner medan många nya på skolan hör detta för första gången.
När fredag och helgen kom så åkte bi iväg på ett resort! Det fanns djur och aktiviteter och vi fick en stor möjlighet till avslappning och bortkoppling. Jag oavsett var man åker på arbete så är det nästan ett måste att kolla upp ett mysigt, naturnära ställe att checka in på! Vi åkte några timmar norut till Leopard Rock hotel, vi åt, vilade och njöt av aktiviteterna de erbjöd.
När man befinner sig i ett land där barnen är små och inte har hunnit lära sig engelska så är det ännu viktigare att ta saker långsamt och se över andra sätt att kommunicera. Vi tog hjälp av lärare och annan personal för att översätta men många gånger var det bara vi två, en behandlare och ett barn.
Kroppspråk blev oftast sättet för oss att se hur barnet mår och vad de vill förmedla. Ansiktsuttryck, handrörelser, är de spända eller är axlarna låga? Rynkar de på brynen eller inte, kollar de runt mycket eller vilar de ögonen.. osv
Detta gör det enklare för oss att jobba i ro och vetandes om barnet känner sig tryggt eller inte. De gånger det inte såg ut som att barnet var bekvämt hjälpte det att visa vad vi hade i händerna, spegel och sond, och visa hur det går till när vi applicerar fluorlack. Oftast gick allt mycket bra och snabbt!
SDF – Silver Diamine Fluoride –
I en liten flaska kommer denna färglösa vätska som används på alla typer av kaviteter, speciellt stora och öppna kaviteter som inte kunde lagas av olika anledningar (huvudsakligen för barnen inte hade föräldrars medgivande till behandling). När den lades upp på brickan blev den mörkgrå mot underlaget och lika snabbt blev den svart när den applicerades på en tand.
Tandläkare , och vår kontakt i Zimbabwe, Dr Advance, instruerade att använda den på kaviteter där inte ens exkavering behöver föregås. SDF bildar snabbt ett mörkt och hårt lager på tanden , ovanför kaviteten som endast penetreras vid mycket hård sondering. Likt en partiell exkavering , men minus exkavering. SDF har även i studier visat att denting remineraliseras efter applicering.
Det var mycket viktigt att vi använde denna vid alla tillfällen vi kunde och ersatte många gången en sedvanlig lagning.
Det tog absolut inte lång tid innan vi alla ropade på varandra att låna SDF, vi hann bli vana med produkten och dess effekt!!
Dagarna gick och väskorna blir lättare och lättare, tandborstarna, handkrämen, skyddskläderna och material blev färre och färre av för varje dag och vissa saker tog även slut. Vi gick igenom inventarie för varje dag och sista dagen gjorde vi en slutmig rapport över allt som fanns kvar vid resans slut. Vi räknade och räknade om tills vi var nöjda med det vi fått ned.
Vi skrev ner alla skolor vi varit på och hur mpnga barn vi screenat, lackat, lagat osv..
Det var en bitterljuvlig känsla att rensa rummen och skåpen och packa våra väskor den sista dagen. Det kändes kul att nå slutet med även mycket ledsamt att lämna barnen och dessa upplevelser bakom sig .
Det var en stor ära och lättnad att få åka med en så kul och trivsam grupp som jag fick åka med ich talar nog för oss alla när jag säger att jag gör om detta igen!
