Reseberättelse – Filippinerna 2022 – Mimoza Gashi
7 oktober
Alarmet går och jag vaknar, dags att ta första flyget till Arlanda där gruppen kommer mötas. Efter några timmar så ses vi alla för en andra gång, Halima, Rugile, Sofia, Kamilla, Alexandar och Magnus. Vi fördelar vår dental material och checkar in oss. Det känns fortfarande overkligt men energin är på topp. Alla är taggade och ser positivt fram emot två veckor i en okänd plats för oss alla. Du tänker säkert vad ska 7 personer som inte känner varann göra på andra sidan världen. Vi må inte känna varann men vi har samma mission att ge tandvård till barn!
Flyget lyfter… Hejdå Sverige vi ses snart igen!
9 oktober
Efter flera timmars väntetid och två flyg till är vi framme i Tacloban, Filippinerna. Jag möts av en varm luft så fort jag kommer ur planet, jag ser en mindre flygplats precis bredvid det blåa havet och fullt med djungel och palmer runt omkring. Jag ser även militärbasen bredvid.
Vi blir upphämtade i en minibuss och jag sätter mig vid fönstret, jag vill se varje bild ögat fångar och några timmars biltur blir en stor frågeställare för mig.
Jag ser djungel, stora gröna palmer med kokos, jag ser flera människor arbeta på risåkrarna och många barn som leker ute på gatorna – vissa saknar skor. Jag undrar vad dom värdesätter annorlunda än oss? De ser så glada ut och tacksamma? Vad kan jag lära mig av dom? Eller vad kan de lära sig av oss? Jag kollar vidare och försöker hitta svar men tankarna rullar i fart att jag inte vet vart jag ska börja, det är så vackert här!
Jag kollar ut mot mina kollegor och de har somnat. Jag kanske borde sova också en stund efter 2–3 dagars resa men ögonen vill inte… de vill leta efter svaren på mina frågor.
Vi är snart framme vid boendet, enklare våningssängar och några ödlor här o där men jag kan inte vänta till imorgon där första skolbesöket sker!
10–12 oktober
Santiago School, 7:00 går alarmet, vi vaknar och gör oss i ordning, jag äter snabbt en kall mango jag köpt ute på fruktmarknaden och vi kör vidare till första skolan. Jag kollar ut fortfarande från fönstret… jag ser enkla små hus de byggt upp själv längst vägen, ris som torkas vid vägen och några tuppar som finns med. Vi är snart framme i skolan och vi möts av elever som håller filippinska och svenska flaggan längs vägarna vi passerar med bilarna… deras leenden… deras glädje och välkomnade ger mig tårar… jag känner att jag är på rätt plats.
Vi blir välkomna av dans, sång och fina tal från rektor och barn. Runt omkring finns gröna palmer och fina blommor och färgglada klassrum. Vi samlas ihop med kollegorna och bygger snabbt upp vår arbetsplats, en enkel steril och 3 undersökningsområden under ett betongtak med inga väggar. Ingen lyx med stol som hemma utan det blir skolbänkar som både bord och stol men det lilla stoppar oss inte för att genomgå vår mission.
Fler än 230 barn undersöks och vi är klara för de andra 2 dagarna att behandla barnen. Vi stänger ner vår steril och packar ihop. Dagen efter som kommer gör vi exakt samma sak. Vi vaknar och kommer till skolan ännu en gång och börjar behandla barnen. Lagningar, ex eller profylax görs och jag själv känner medlidande med dom… barnet grät… jag grät… Det gjorde ont att se dom ha värk och jag ville göra mitt bästa för att läka dom. Sista dagen på skolan och vi får fina presenter från personalen men också kramar och stora leenden från barnen. Något man heller inte kommer att glömma.
13–14 oktober
Liberty School… lite mindre men fortfarande lika vacker, välkomnande och glada barn. Ceremonin som start finns här med och mina tårar stannar inte, så mycket känslor som jag inte kan svara på.
Vi undersöker barnen i ett enkelt klassrum med bänkar, stolar och fläktar i taket och börjar snabbt med behandlingar med. Barnen är lite rädda ibland men otroligt snälla, uthålliga och tacksamma är de! Vid lunch får vi god mat från personalen och börjar snabbt arbeta igen med barnen! Till slut är det dags att hålla profylaxlektioner klassvis, jag ritar upp två tänder med min kollega Rugile och döper ena tanden till Sticky och den andra glada tanden till Happy, barnen blir nyfikna och frågar massa frågor och som fysisk aktivitet tar vi ut klassen till gården för och borsta tänderna tillsammans… hela gården får tandkrämsspår efter oss men vad gör det när barnen har roligt och får lära sig rätt teknik!
15–16 oktober
Lediga! Vi åker ut till en vacker ö som vi ska campa på… Experter som vi tar inte med oss någon madrass eller något underlag… endast en handduk… Vi sätter oss på en handgjord båt i blå/vita färger med bamboo trän runt om. Vi åker cirka 40 min ut i det blå… Havet blir bara vackrare och vackrare. Flygfiskar som hoppar omkring, en lätt vind och solen skiner. Havet blir bara blåare och blåare… vi närmar oss ön och nu är vattnet kristallklart! Jag ser koraller och vit sand med palmer som dominerar. Fötterna trampar på sanden och ögonen får ta en tid att vänja sig vid det vita och klara. Vi hyr några tält och förstår snabbt att vi borde ha tagit med oss något bekvämare att sova på, men, men… Man lär sig alltid! Vi byter snabbt om och jag passar på att ta lite bilder innan på ön. Sedan springer jag mot stranden och vattnet är så varmt och det känns som en fin belöning efter en veckas arbete. Sätter mig med tjejerna och solar och kollar ut. Barn som leker och än idag ser jag bara leenden… glada och sociala människor. Det värmer att se detta, jag känner av det och tar en promenad fram och tillbaka på stranden medan jag lyssnar på musik i öronen… jag är på rätt plats igen…
Natten är passerad och efter flera försök till sömn på marken så sov jag på en solstol tillsammans med mina kollegor… vi kollade upp och såg palmernas skugga och en himmel med stjärnor. Längre bort åskade det så blixtens ljus/färger skiftade i blått/lila på himlen… så fint.
Dags att lämna denna paradis-ö… tillbaka till verkligheten…
17 oktober
Tinubdan School. Alarmet går igen och dags och besöka en till skola. Vi åker en bit med bilarna och är framme. En stor grön entrédörr och trappor uppåt. Djungel i bakgrunden och nu är vi på högre marknivå än de andra skolorna. Jag känner den fuktiga luften men varma, vi får sätta oss på en scen framför elever och föräldrar och får en ceremoni som välkomnade. Barnen står på led klassvis och sjunger för oss. Vi undersöker snabbt barnen och påbörjar behandlingarna med. Det börjar att regna och lite svalare blir det. Som avslut får vi fina certifikat och varsin tackgåva från personalen.
18–20 oktober
Taberna School. Sista skolan för denna mission och med flest barn med. Vi åker till en annan del av staden och möts av en stor skola med mer än 10 klassrum. Vi bygger upp vår steril och arbetsplats. Det är första gången Tandläkare utan gränser är på denna skola och barnen är nyfikna på oss… Behandlingarna går bra men självklart har vi de barn som är rädda jag och min kollega Rugile delar upp arbetet som vi gjort sedan första skolan och jag ger anestesi till så många barn jag kan och försöker ge den bästa fyllningsterapin jag kan, Rugile som sitter mittemot mig exar och preparerar för lagning och sedan roterar vi barnen. Samarbetet bara flyter på och jag är tacksam för denna grupp vi varit.
Sista skolan och även sista dagen… jag har lärt mig så mycket och fått se en munhygien som vi ej ser så ofta i Sverige men som varit otroligt lärorikt. Jag har gjort över 300 lagningar och det känns som om inget är omöjligt för mig mer.
Eftersom vi har lite anestesi kvar och några sista timmar i staden så åker vi till stadens fattigaste del och erbjuder drop-in behandlingar, i ett litet rum gör vi dep och ex i den mån det går… vuxna och unga kommer och får rengöring av tänderna och även extraktioner av tänder de har problem med. Det blir otroligt glada och tacksamma att vi är där… När vi är klara och inga mer frivilliga finns tar vi en runda för att besöka deras boenden. Små hus byggda av trä, metalldelar och bamboo trän över vatten, några hem har vackra blommor utanför hängande. Vissa har kläder som ligger ute på tork och massa barn närmar sig för att lära känna oss och ta bilder.
På vägen hem tänker jag igen på den dagen jag åkte denna väg för första gången. Jag känner igen vissa hem och vägar och undrar om jag hittade svaren på mina frågor jag hade.
Jag undrade vad dom värdesätter annorlunda än oss? Varför såg de så glada ut och tacksamma? Vad kan jag lära mig av dom? Eller vad kan de lära sig av oss? Visst vi lever i två olika ställen men de värdesätter livet mer… De värdesätter det lilla de har och får och behåller det. De var glada för det njöt och krävde inte mer av livet… de var glada för de hade varandra. De var tacksamma för de hade det de behövde. Jag lärde mig en läxa inte bara för arbetet utan för livet. Jag fick lärdom och kunskap som inte gick att få genom en bok. Vad kunde de lära sig av oss? För den frågan har jag fortfarande inget svar utan jag hoppas kunna hitta svaret nästa gång jag är där.
/ Mimoza Gashi
