Reseberättelse, Filippinerna 2026

Reseberättelse – Filippinerna – Mustafa

Att arbeta som volontär i Filippinerna förändrade mitt sätt att se på både tandvård och livet.

Det var ett flertal funderingar jag hade innan avgång. Hur ska vi hjälpa barnen med de begränsade resurserna? Hur kommer barnens tänder se ut? Kommer vi kunna göra skillnad? Ju närmare resan kom, desto fler frågor väcktes. Innan planet lyfte visste jag att jag skulle få möjligheten att hjälpa människor, men jag hade ingen aning om hur mycket de människorna också skulle förändra mig. Framför oss väntade ett äventyr fyllt av nya människor, nya erfarenheter och upplevelser som vi aldrig tidigare hade varit med om.

Fredag 26/6 – 2026

Jag anlände till Cebu sent på kvällen och välkomnades av ett kraftigt regn. På vägen från flygplatsen till hotellet berättade taxichauffören att det hade varit en tyfon här.

Under resan genom staden såg jag barn i skoluniformer ute sent på kvällen. Chauffören berättade att skolorna ofta behövde ha både dag- och kvällsskift på grund av stora elevgrupper. Det fick mig att förstå att volontärarbetet inte bara skulle handla om tandvård, utan också om att möta människor som lever under helt andra förutsättningar.

Jag sover på hotellet ikväll för att sedan möta upp resterande grupp imorgon.

Lördag: 27/6 – 2026 

Resten av gruppen anländer sent på kvällen, och vi samlas alla för första gången på hotellet. Trots trötthet och jetlag går vi tillsammans till en närliggande galleria för att äta middag. Under middagen börjar vi lära känna varandra och känner snabbt en stark gemenskap. Trots att vi nyss träffats känns det redan som att de kommande två veckorna kommer att bli ett minne för livet. Efter middagen går vi och lägger oss, redo att nästa dag bege oss till ön där vi ska arbeta.

Söndag 28/6 – 2026

Vi vaknar upp till en varm dag. Vädret här kan förändras snabbt från kraftigt regn till strålande värme. Vi beger oss vidare med båt mot ön Leyte, med slutdestination den lilla och mindre välställda hamnstaden Palompon.

Till slut anländer vi till Palompon. Här ser vi enkla levnadsförhållanden och människor som arbetar och under den starka solen.

Bild från utanför boendet

Samtidigt är det något annat som märks ännu tydligare. Trots de andra förutsättningarna möts vi av människor som ler, skrattar och välkomnar oss med en genuin värme.

Vi tar oss vidare till vårt boende och det är betydligt bättre än många hade förväntat sig. Rummen är rena, sängarna bekväma och det finns både dusch och, kanske viktigast av allt, fungerande luftkonditionering.

Vi går ut och äter och när vi anländer till restaurangen börjar regnet ösa ner, och vi är glada att ha hunnit fram i tid. Där väntar ett stort utbud av färsk fisk, skaldjur, kött och kyckling, tillsammans med uppfriskande mango shakes. Maten är fantastisk och vi inser snabbt att maten kommer att bli en höjdare under resan.

Efter att ha tagit oss hem planerade vi dagarna tillsammans och förberedde oss för de kommande två veckorna där vi ska möta ca 1000 barn i 8 skolor långt ute på landsbygden. Imorgon börjar äntligen volontärarbetet och spänt är det minst sagt. Vi funderar verkligen över hur arbetet kommer vara och hur vi ska kunna hjälpa barnen på bästa möjliga sätt utifrån våra förutsättningar.

Måndag 29/6 – 2026: 

Vi vaknar tidigt för att göra oss redo för dagen. Klockan 08:00 blir vi upphämtade av en trevlig man vid namn Boy.

Boy och jag 

Han kommer ta oss till Mrs. Flora för att hämta vårt material. På vägen dit börjar det regna rejält och dyngsur blir man även med paraply. Vädret här kan förändras snabbt, från kraftigt regn till strålande värme.

Vi åker ut i djungeln och jag har som förhoppning att möta en vild apa på grund av hur fascinerande jag tycker de är. Resan i djungeln är fylld av olika känslor. Samtidigt som det är väldigt fint så ser man många familjer boende i små hus av plåt och trä, långt från samhället. Det ger en insikt i hur olika vi kan leva.

Resan tar ungefär 30 minuter till skolan. Den första morgonen på skolan är något jag aldrig kommer att glömma. Mängder av barn springer mot oss, vinkar och viftar med den svenska flaggan. De ropar, skrattar och ser genuint lyckliga ut över att vi är där.

Så fort vi kliver ur bilen omringas vi av barn som vill hälsa och ge high fives. Man önskar nästan att man blev välkomnad så här på klinikerna i Sverige.

Efter välkomnandet börjar en ceremoni som skolan har förberett för oss. Den inleds med en gemensam bön, vilket är naturligt då kristendom är en stor del av samhället. Det märks också på människorna här att det är ett kristet land med tanke på deras vänlighet och godhet.

Ceremonin fortsätter sedan med nationalsången och tacktal. Man känner sig direkt välkommen, som att man hör hemma här.

Därefter tar barnen över och gör en gemensam dans. De är så duktiga på att dansa att deras dans och glädje smittar av sig på alla. Det var svårt att stoppa sig själv från att kliva upp och dansa med dem.

Nu ska vi duka upp för att påbörja vårt arbete.

Vi var en grupp på tio volontärer med olika kompetenser: tandläkarna Liljan, Claes, Magnus, Hilan, Simra och Ellen, tandsköterskorna Mary och Emina, tandteknikerstudenten Hugo (termin 2) samt jag, tandläkarstudent på termin 8. Den breda variationen av utbildningar och erfarenheter gjorde oss till en stark trupp.

På bilden:
Rad 1 (från höger): Ellen, Mary, Hilan.
Rad 2 (från höger): Hugo, jag, Simra, Liljan, Magnus, Emina, Claes.

Arbetet började med undersökningar på de yngsta barnen. Dessa barn har aldrig fått tandvård tidigare. Redan den första patienten visade hur stora behoven var. Stora delar av tänderna var redan förstörda, och inte en eller två tänder utan varenda tand som de hade.

En 5-årings tänder

Här fanns mycket karies och fistlar och vi behövde besluta vilka tänder vi skulle laga och extrahera. Vi kunde se problem som behövde åtgärdas, men vi hade inte resurser att behandla allting.

Det är en av de svåraste delarna med volontärarbetet: att behöva acceptera att man inte kan hjälpa alla med allt. Här handlade arbetet om att lindra smärta och förebygga framtida sjukdom. Vissa tänder kunde inte behandlas på plats t.ex.tänder där behövde göra approximala fyllningar då vi inte hade highspeed för att borra upp tanden samt eftersom vi inte hade matriser för att fylla. Då skickade vi remiss till Dr. Molon som har en egen klinik med utrustning.

Samtidigt finns det hopp i att veta att fler volontärer kommer i oktober. Det betyder att det vi inte kan göra idag förhoppningsvis kan göras senare och att patienterna kan följas upp regelbundet.

Klockan blir 5 och det är färdigarbetat för idag. Vi fortsätter imorgon med behandlingar. Vi hälsar barnen hejdå och beger oss hem. Trötta är att underskatta hur vi kände oss. Men känslan av glädje väger betydligt tyngre än tröttheten. Barnens uppskattning märks i deras leenden och deras sätt att möta oss, och det gör att allt arbete känns meningsfullt.

Trötta men glada volontärer

Barnen hälsar hejdå

Vi äter en gemensam middag och vilar ordentligt.

Tisdag 30/6 – 2026

Vi vaknar kl. 06:30. Jag och Ellen bestämde oss för att ta en löprunda för att nå en fin strand. Vi börjar springa längs de smala vägarna och luften är till en början sval men med tiden blir luften varm och fuktig. Ju mer tid det går desto svårare blir det att andas.

Många lokalbor stirrar men även fler hälsar oss en god morgon. Tyvärr hann vi inte springa till havet men imorgon ska vi försöka igen.

Nu är man pigg och redo för dagen.

Vi beger oss ut i djungeln. Idag är det i stället väldigt soligt och man kan verkligen ta in hur vacker naturen är. Det ser ut som en målning som Liljan uttrycker det.

Vacker natur 

Barnen springer fram till oss med stora leenden, vill ge oss high fives, kramar och ropar våra namn. Barnens glädje motiverar verkligen oss att arbeta genom värmen.

Det är stekhett och svårt att jobba i värmen. Tacksam är man till Emina som konstant påminner oss om att dricka vatten.

När vi gör fyllningar saknas mycket utrustning. I stället för våra maskiner använder vi spegelskaft med lödda borrar som vi manuellt borrar med. För att göra det torrt använde vi cykelpumpar för att blåsa luft.

Manuell borrning

Hilan pumpar luft medan Simra fyller tanden

Som tandläkarstudent där vi har jobbat med optimala förhållanden saknade man verkligen allt man hade i en vanlig klinik. Här så jobbade vi dock så gott det gick med det vi hade och det gick förvånansvärt bra.

Utöver behandlingar håller vi lektioner. Barnen är små och fulla av energi, så för att hålla deras uppmärksamhet gör vi undervisningen lekfull. Vi berättar varför vi är här, ritar på tavlan, spelar charader och quizar dem. Sedan får de visa sina tandborstar och tandkrämer innan de får borsta tänderna, samtidigt som vi instruerar dem. Klassrummet fylls av skratt och barnen uppskattar både undervisningen och att få vara delaktiga.

Barnen borstar för fullt 

Claes fångar barnens uppmärksamhet

Under rasterna byggde vi relationen med barnen. Barnen mötte oss med high fives, skratt och kramar. Under rasterna hade vi springtävlingar och vi försökte lära oss deras danser.

Vi spelade även en sista basketbollmatch som vi hade lovat barnen från igår. Amerikansk kultur har påverkat Filippinerna mycket och basketboll är något som är väl spritt här.

Tävlingsinriktade personer

Man kände att man blev nära med barnen under den korta tiden vi har varit här. Det gjorde också avskeden betydligt svårare. När vi skulle lämna den första skolan gav barnen blommor, brev och långa kramar. Till slut kommer vi fram till bilen och barnen springer efter bilen medan de skriker hejdå. Glad är att underskatta hur man känner sig efter denna arbetsdag.

Många i gruppen passar på och går till en massagesalong som ligger i samma byggnad som vårt boende. Där blir de stammisar och passar på efter långa arbetsdagar.

Onsdag 1/7 – 2026 

Ellen hade sovit dåligt så hon kommer inte på löprundan. Jag tog en genväg för att slippa trafiken och hittade senare fram till en strand efter att ha frågat några lokalbor om vägen.

Utsikten från stranden var vacker. Jag tog ett dopp och det var varmt och skönt samtidigt som jag hade en fin utsikt över havet och de stora bergen.

Jag kommer tillbaka och får den dåliga nyheten att Frankrike leder med 3–0, ingen mer VM för Sverige blir det. Idag åker vi i väg till en ny och mindre skola där vi igen välkomnades av glada barnen. Därefter blir det en ceremoni med vacker sång och dans, jag hade kunnat leva med det här varje dag.

Sedan började vi igen med undersökningarna för att sedan göra behandlingar. Arbetet gick smidigt och det var tydligt hur stora skillnaderna i tandhälsa kan vara jämfört med Sverige.

En person som jag aldrig kommer glömma var en 11-årig pojke som hade en nekrotisk framtand med fistel. Denna tand skulle ha behandlats med en rotbehandling i Sverige och han hade behållit tanden under lång tid. Här så görs dock inga rotbehandlingar varken hos oss eller hos Dr. Molon. Så pojken kommer troligtvis förlora denna framtand och hur roligt är det att som ung pojke gå utan framtand. Man börjar fundera hur situationen hade sett ut om pojken hade fått tidig intervention som i Sverige.

Flera barn var rädda för tandvård. En stackars flicka jag behandlade la sig ner och började göra korstecken på sig själv. Här var det extra viktigt att skapa trygghet och förklara att de kunde stoppa behandlingen när som helst. När behandlingen sedan gick bra gick de iväg glada.

Det viktigaste var inte bara att undersöka och behandla barnen, utan också att skapa trygghet och bygga förtroende. Vi vill att barnen ska tycka om oss samt tandvården så att de är motiverade att fortsätta ta hand om sina tänder.

Under dagen gjorde vi fyllningar, tog bort tandsten, och extraherade för trasiga tänder som inte gick att rädda och som skulle generera smärta samt infektion. Det var intensivt, men arbetet går bättre och smidigare med tiden.

På vägen hem händer något jag drömt om sedan vi kom till Filippinerna. Plötsligt ser vi en apa vid vägkanten. Det var inte bara en apa utan flera. Små, stora och unga apor klättrar upp för träden. Glädjen jag känner av att äntligen ha sett dem i person, dagen kunde helt enkelt inte ha blivit bättre.

Häftig men rädd apa

Efter arbetet fick jag också uppleva mer av vardagen i Filippinerna. På vägen hem ser vi några ungdomar spela basket. De kallade mig Steph Curry på grund av mitt skägg. Jag spelar men jag är inte nära deras nivå. Det var pinsamt men samtidigt en väldigt rolig upplevelse att lira boll med dem.

 

Basketproffs

På vägen hör jag musik som spelas. När jag kommer närmare ser jag ungdomar som spelar musik inför en parad.

Därefter går jag hem, vi äter en gemensam middag och jag får testa grön mango som smakar fantastiskt.

Godaste mangon

Torsdag 2/7 – 2026

Idag är det en ny dag. Jag blev tipsad om en löprunda där man kommer till en fin utsiktsplats över ön. När jag springer råkar jag komma fel och hamnar på slutet av ön. Där bodde människor i små hus längs med kusten.

Jag får senare reda på att det här stället heter ‘’Dry Dock’’ och är en av de fattigaste delarna av Palompon. Här kommer vi arbeta på fredag med akuta behandlingar.

Jag fortsatte löprundan och hamnade på en osäker och smal stig, men Google Maps sa att det var rätt. Stigen tog mig allt längre in i djungeln. Jag såg vacker utsikt och trodde att jag hittade rätt, men senare visade det sig att jag hamnade fel.

Vacker natur

Ju längre in jag gick desto tätare blev djungeln vilket resulterade i att jag knappt kunde se in mellan träden. Djungeln fylldes av fåglarnas sång, platsen var otroligt vacker och fridfull.

Djungeln

Jag kände att jag skulle gå vilse och vände tillbaka.

Vi åker till skolan och arbetar färdigt där. Innan vi åkte fick jag ett tack-kuvert av flickan som hade varit tandvårdsrädd dagen innan. Det gjorde mig väldigt glad att se att hon hade haft en bra upplevelse efter gårdagen och kommer förhoppningsvis fortsätta ha det i framtiden.

Vi kommer fram till nästa skola, där vi återigen välkomnades med viftande flaggor och en ceremoni.

Barnen springer direkt till bilen

När vi skulle behandla de yngsta barnen fanns det svårigheter. De hade svårare att hålla koncentrationen, kunde ingen engelska och hade ofta mycket karies eftersom de inte hade träffat oss tidigare. Det blev en kombination av dåliga förutsättningar för en lyckad behandling.

Men lärarna hjälpte till med att tolka och Mary kommer även ursprungligen från Filippinerna så hon är guld som kunde översätta för oss.

Annars lärde vi oss några ord som nga nga (gapa), loua (spotta) och masaket? (gör det ont?), och det räckte förvånansvärt långt. Sen är tummen upp och high fives ett universellt språk så det kunde man alltid använda.

Vi beger oss hem och en del av gruppen ska nu till stranden för att bada och slappna av. Det var väldigt grunt vatten som var varmt och avslappnande. Jag hittade även små snäckor på stranden med häftiga djur i dem.

Liten varelse

Vi njuter av en vacker solnedgång och beger oss sedan hem.

Solnedgång

Tjejerna var trötta idag så det blev en grabbkväll. Under middagen började vi prata om vårt arbete som volontärer och vilken skillnad vi egentligen kan göra. Det är en svår fråga.

Vi diskuterade kosten. Föräldrarna lever i fattigdom och ger sina barn den mat de tror är bäst och som de har råd med. Därför är det svårt för oss att komma in och säga att kosten måste förändras. Men vi kan kanske plantera ett frö som Claes nämner.

Genom att prata med barnen om tandborstning, munhälsa och kost kan vi ge dem kunskap som de kanske tar med sig resten av livet. Kanske kommer de inte att förändra allt på en gång. Kanske kommer de inte ens ihåg allt vi säger. Men om barnen börjar borsta tänderna lite noggrannare, eller om en ny rutin skapas hemma, kan det i längden göra en enorm skillnad.

Vi pratade också om pojken med den nekrotiska framtanden som han kommer att förlora. Man vänjer sig nästan vid att människor saknar tänder när man arbetar här och för de äldre människorna är det standard och normalt att man saknar tänder. Men en framtand hos ett barn är något annat. Det kan synas tydligt och påverka hur andra ser på en.

Det kan dock ses som ett tecken på att saker faktiskt går framåt. När barnen börjar se tandförlust som något avvikande, visar det kanske att det inte längre är lika normalt att förlora tänder. Det kan vara ett steg mot en tanke om att man behöver ta hand om sina tänder.

Vi går och sover. Imorgon åker vi till Dry Dock, Palompons fattigaste område. Vuxna och barn hade fått information om att vi skulle komma för att hjälpa med deras smärta.

Fredag 3/7 – 2026

Dagens löprunda är till en wet market, jag blev tipsad om färsk fisk och skaldjur. Det var fullt av människor tidigt på morgonen för att sälja och köpa alla möjliga fiskar och skaldjur de har fiskat.

Fisk och skaldjur

Det fanns en stor gammal kyrka bredvid så jag besökte den. Det var en kyrka med många målningar. Även där var det intressant att se några människor uppe så tidigt för att be.

Kyrkan

Inne i kyrkan

Vi arbetar färdigt i skolan och beger oss till Dry Dock. När vi kom fram satt människor redan i rad och väntade. 38 personer hade kommit.

Litet rum och många behandlingar

Det blev snabbt tydligt att nästan alla patienter kom med samma önskemål, att bli av med smärtan. De pekade på en tand och ville att den skulle tas bort, och det var oftast det enda vi kunde göra med utrustningen vi hade.

En patient kom till Hilan för en framtand som hade mycket karies. Hon försökte laga men det var inte möjligt att rädda tanden och då behövde man ta bort den. Patienten hade inga problem med att extrahera den. Då är det återigen med vad som är normalt. Här är det kanske inte så ovanligt att förlora sina framtänder så det är inte ett större problem, vilket är väldigt synd.

Patienterna saknade många av sina tänder även vid ung ålder, hade mycket karies, tandsten och det såg allmänt ut som att de hade behövt ordentligt med tandvård. En ca 20 årig tjej jag behandlade kom till mig och hade förlorat 50% av tänderna i överkäken.

Efter dagen kunde jag inte låta bli att tänka på hur mycket som kanske hade kunnat undvikas om de hade fått tandvård redan som barn. Många av problemen vi såg hade sannolikt kunnat förebyggas eller behandlats tidigare. Det gjorde ett starkt intryck på mig och gav en helt annan förståelse för varför vårt arbete i skolorna är så viktigt. Varje barn vi möter och varje tand vi hjälper till att bevara kan göra så otroligt stor skillnad för framtiden.

Vi får därefter en rundtur genom Dry Dock. Människorna verkar vara väldigt glada även med deras simpla förhållanden.

Dry Dock

Vi åker hem med en pot-pot. En sån vill jag köra i framtiden (spoiler alert jag gör det)

Hilan, Simra, Liljan i en pot-pot.

Professionell pot-pot-förare, dags för karriärbyte?

Jag blev tipsad om en taekwondoklubb i närheten. Chocken jag fick när jag kom in och såg att det var barn och unga i åldrarna 5–16. Detta var tydligen ett pass för unga, inga problem tänker jag. Jag har tidigare tränat muay thai och tänkte att det borde vara enkelt, jag hade väldigt fel. Taekwondo var otroligt kämpigt, barnen var väldigt skickliga och jag blev snabbt ödmjuk.

Nu är vi klara med första veckan i Filippinerna, intensivt var det men väldigt roligt. Magnus som är ansvarig för arbetet i Filippinerna går igenom statistik för veckan under en gemensam middag. Där visas det att färre remisser har behövts skickas till Dr Molon för behandling. Alltså har det funnits mindre behandlingsbehov hos barnen. Det känns extra fint att veta att vi faktiskt gör skillnad. För många av barnen är detta den enda möjligheten att få förebyggande tandvård eller tandvård överhuvudtaget. Att kunna bidra till något som kan förbättra deras munhälsa, både nu och i framtiden, känns som en viktig och värdefull insats.

Under helgen ska vi till en paradisö där vi ska övernatta, det ser man fram emot efter en intensiv vecka.

Lördag+söndag 4-5/7 – 2026

Dagen började med att vi åkte till paradisön Kalanggaman. Där möttes vi av ljusblått vatten, vit sand och ett landskap som nästan såg overkligt ut. Jag snorklade för första gången i mitt liv och fick se mängder av färgglada fiskar. Vi utforskade ön, letade snäckor och slappnade av.

Därefter skulle vi sova men några utav oss kunde inte sova. Därav dygnade vi på stranden och kunde kolla på stjärnorna, hade roliga samtal och träffade nya roliga människor. Därefter kom soluppgången och flera av människorna vaknade enbart för att kolla på soluppgången. De njöt helt enkelt av livet. Det var en tröttsam natt men allmänt en väldigt rolig upplevelse.

Ett skönt gäng

Soluppgången

Vi åkte hem för att sedan sova lite och därefter besökte vi Dr Molons klinik där vi skickade remisserna för barnen. Det var ett litet rum med utrustning som man har saknat när man är ute i skolorna.

Dr Molon

Nästa vecka ska vi besöka ytterligare 5 skolor, förra veckan var det enbart 3 skolor. Det kommer bli mer intensivt men vi har kommit in i arbetet bättre nu.

Måndag 6/7 – 2026.

Jag vaknade och märkte att jag har blivit förkyld. Förkylningen höll sig också under hela veckan så det blev ingen mer morgonlöpning.

Vi hörde musik spela vilket var en del av paraden de tidigare ungdomarna övade för. Det var trevlig musik att lyssna på under morgonen och en bra start på dagen.

Det blev ingen ceremoni i skolan utan det sker imorgon.

Vid screeningen är något beundransvärt vi la märke till att de äldre barnen oftast hade svårt kariesskadade barntänder medan vuxen tänderna var kariesfria.

Friska vuxen tänder men sjuka barntänder

Det blev ett bevis på att det förebyggande arbete som tidigare volontärer arbetat med under många år faktiskt fungerade. Det hjälpte att förstå att största skillnaden skapas inte alltid genom behandlingar, utan genom insatser som profylax som upprepas år efter år. Viktigare än alla behandlingar är att barn lär sig hur de ska borsta tänderna och hur ofta.

Borsta och borsta

Ännu mer borstning

Vi går hem och vilar som vanligt, jag hoppas att förkylningen försvinner imorgon (den gör inte det).

Tisdag 7/7 – 2026

Vi kommer fram till skolan och barnen är så trevliga och gulliga så de ställer upp stolar, bänkar och våra instrument åt oss. De brukar även hjälpa till med att plocka undan och är allmänt väldigt väluppfostrade. Även alla vuxna både i skolan och utanför skolan är väldigt hjälpsamma och genuint trevliga och det är något man djupt uppskattar under resan.

En snäll och stark pojke

Vi gör olika behandlingar som fortsätter från igår. Ett barn somnade flera gånger medan jag jobbade. Svårt att jobba men ännu svårare att väcka honom när han sov så fridfullt.

Undrar vad han drömmer om

Det avslutades med en ceremoni och här fick vi likt de föregående skolorna massa tackbrev. De var oftast skrivna på grundläggande engelska men man såg att eleverna försökte så gått det gick att uttrycka deras känslor. Dessa ska man läsa när man kommer hem för att minnas tiderna här.

Kärleksbrev

Vi åker vidare till nästa skola där vi enbart gör screening, och där möttes vi av mycket karies. Många barn hade omfattande karies även i sina vuxna tänder. En patient hade karies i nästan varje tand, framtänder som bara bestod av rotrester och fistlar med var.

Det var etiskt svårt att se patienter som uppenbart behövde behandling men som vi inte kunde hjälpa. Särskilt frustrerande var det när en viktig permanent tand hade kunnat räddas med en enkel fyllning. Ännu mer frustrerande är att det förmodligen såg ut så här för de flesta barnen på ön som inte har träffat tandläkaren tidigare, vilket är de flesta.

Onsdag 8/7 – 2026

På nästa skola idag screenade vi och behandlade 130 barn på bara några timmar. Många hade fina tänder, även om vissa tyvärr hade allvarliga problem som hade kunnat förebyggts tidigare. Det blev ännu en dag där vi fick behandla, ge oral-hygieninstruktioner och ge insikt om munhälsan.

Barnen fick färga in sina tänder rosa för att se allt plack, ett simpelt men väldigt lärorikt sätt för barnen att se var de ska borsta bättre.

Dagens höjdpunkt var ett barn som var väldigt litet men väldigt nyfiken. Hon hette Charming och kollade noggrant när vi gjorde en fyllning på hennes syster. Ett sånt fokus har man inte sett tidigare hos ett så ungt barn. Kanske är hon vår framtida tandläkare?

Ett nyfiket barn

Torsdag 9/7 – 2026

Vi får reda på att vi ska sjunga Sveriges nationalsång i skolan. Vi börjar öva på att sjunga Sveriges nationalsång tillsammans i kör i bilen på väg till skolan. Tjejerna ska ha Pippi Långstrump flätor för att verkligen visa upp svensk kultur, Hugo ska också få det roligt nog.

Pippi långstrump x7

På vägen mötte vi en glad kvinna med en frukt.

Gladaste kvinnan

Vi kommer fram till skolan och gör avslutande föreläsningar för att sen bege oss till nästa skola. Jag fick reda på hur de plockar kokosnötter.

Kokosnöt plockare

Vi åker vidare till nästa skola. Här var det enda avvikande att ett barn hade ett helt kariesfritt bett och nästan inget plack. Väldigt normalt i Sverige men väldigt udda att se det här. Glad blev man dock och hoppas på att alla barnens kommer se ut så i framtiden.

En annan häftig sak vi har mött under resan är barnens namn. De har oftast flera och långa fina namn som t.ex. Prince, Precious, Charming och en personlig favorit, Shakira.

Vi reflekterade över resan. Vissa pratade om människorna de mött, andra om arbetet och vissa om de personliga upplevelserna. Det blev tydligt att volontärresan hade påverkat oss på olika sätt.

Det kändes sorgligt att veta att gruppen snart skulle splittras. Under resan hade vi haft en underbar tid tillsammans och upplevt saker som vi förmodligen aldrig kommer att glömma.

Fredag 10/7 – 2026

Jag vaknade fortfarande förkyld men jag tänkte att idag är det sista dagen så jag ska ta mig igenom det. Vi ska behandla klart gårdagens skola och sedan åka till sista skolan. Därefter gör vi en inventeringslista för nästkommande resande grupp.

Innan vi åkte säger vi hej då till Mary. Efter två veckor tillsammans, fyllda av arbete, resor, skratt och upplevelser, kändes det oväntat sorgligt att se henne åka. Man vänjer sig snabbt vid att leva med människorna, och plötsligt känns det tomt när någon försvinner ur gruppen.

Vi gör klart de två sista skolorna och nu var vårt arbete i Filippinerna slut för den här resan.

Avslutande reflektion:

Vi hade undersökt och behandlat omkring 1000 barn under resan, utöver de vuxna patienter vi mött i Dry Dock. När Magnus visade statistiken och sammanställde vårt arbete blev det tydligt att vi faktiskt hade gjort skillnad. Vi hade inte löst alla problem, men vi hade påverkat många människor.

Och kanske är det just det som är volontärarbete. Att förstå att man inte kan rädda alla, men att man fortfarande kan hjälpa någon. Man kan lindra smärta, upptäcka sjukdom, ge kunskap och kanske plantera ett frö som fortsätter växa efter att man själv har lämnat.

När jag gick och lade mig den kvällen var jag trött, förkyld och helt slut efter två intensiva veckor. Men jag kände också en stor tacksamhet.

När jag tänker tillbaka på de två veckorna i Filippinerna är det svårt att sammanfatta allt jag har upplevt i några få ord. Resan har varit fylld av så många olika känslor. Jag har skrattat med barn, blivit berörd av deras livssituationer, känt mig otillräcklig när vi inte kunnat hjälpa alla och samtidigt fått uppleva hur mycket en liten insats faktiskt kan betyda.

Jag trodde att det framför allt skulle handla om behandlingar men ganska snabbt förstod jag att volontärarbetet var mycket större än själva tandvården. Det handlade om att möta människor. Det handlade om att möta människor i helt andra livssituationer. Det handlade om att skapa trygghet hos ett barn som aldrig tidigare träffat en tandläkare. Det handlade om att se världen ur ett nytt perspektiv och lära sig uppskatta sådant man tidigare tagit för givet.

Det handlade också om alla de stunder som inte stod i någon behandlingsplan. Alla high fives, kramar, lekar, danser, skratt och barn som ropade våra namn. Barn som ville att man skulle flexa musklerna. Barn som ville leka. Barn som lärde oss danser. Barn som skrev kärleksbrev och dekorerade kuvert. Att bygga en relation med barnen var minst lika viktigt.

Jag kommer särskilt att bära med mig kontrasten mellan den enorma glädje vi mötte och den fattigdom vi fick se. Trots att många levde med betydligt mindre resurser än vad jag själv är van vid möttes vi ofta av en otrolig värme, tillfredsställelse och glädje. Det fick mig att tänka på hur mycket lycka som faktiskt kan finnas i de enklaste sakerna.

Det var svårt att undersöka barn med så mycket karies att permanenta tänder redan var förstörda. Det var svårt att se tänder som hade kunnat räddas om de bara hade fått vård tidigare. Ibland stod man framför en patient och visste precis vad som behövde göras, men hade inte resurserna eller möjligheten att göra det. Den känslan av maktlöshet var en av de svåraste delarna av resan.

När man ser barn förlora vuxentänder i ung ålder förstår man på ett helt annat sätt hur viktigt förebyggande tandvård är. Tänderna kan påverka smärta, livskvalitet, självkänsla och möjligheten att le utan att skämmas. Jag har fått en ännu större uppskattning för den tandvård vi har i Sverige och för de möjligheter som många av oss tar för givet.

Samtidigt lärde jag mig att volontärarbete inte handlar om att kunna lösa allt. Vi kunde inte behandla alla tänder. Vi kunde inte förändra familjernas ekonomi eller deras möjligheter att köpa mat och söka tandvård. Vi kunde inte förändra hela tandvårdssystemet på två veckor. Men vi kunde göra något. Vi kunde lindra smärta. Vi kunde upptäcka problem. Vi kunde behandla vissa tänder. Vi kunde undervisa och ge barnen kunskap och skapa positiva erfarenheter av tandvård.

Vi kunde plantera ett frö.

Kanske skulle ett barn borsta tänderna oftare. Kanske skulle ett barn komma ihåg hur vi lärde dem borsta. Kanske skulle en förälder börja hjälpa sitt barn. Kanske skulle en elev berätta för sina syskon vad vi hade lärt dem. Vi kommer aldrig att veta exakt vilken effekt vårt arbete får, men vi kan veta att vårt arbete har fått en god effekt.

Jag kom till Filippinerna för att hjälpa andra, men jag lämnar resan med känslan av att jag själv har fått minst lika mycket tillbaka. Jag har utvecklats som blivande tandläkare, men också som människa. Jag har fått nya erfarenheter, nya perspektiv och minnen som jag kommer att bära med mig länge.

Nu när vi har kommit ner till Filippinerna har vi inte kunnat påverka hela tandvårdssystemet utan enbart tandvården hos barnen i 8 skolor. Och kanske är det det finaste med hela resan.

Vi kanske inte kunde hjälpa alla. Men vi hjälpte några. Och för de människorna kan det ha varit tillräckligt för att göra skillnad.

En patient i taget. Ett barn i taget. Ett leende i taget.

Avslutande ord:

Till vår volontärgrupp vill jag säga ett stort tack för de här två veckorna. Tack för alla skratt, alla långa dagar, alla samtal, alla utmaningar och för att ni gjorde varje upplevelse ännu bättre. Vi har tillsammans upplevt både glädje, stress, trötthet och sorg, men alltid stöttat varandra och gjort resan till något jag kommer att bära med mig länge. Jag är otroligt tacksam för alla minnen vi har skapat tillsammans och för att jag fick dela denna speciella resa med just er. Det känns sorgligt att lämna, men jag vet att jag kommer att tänka tillbaka på vår tid i Filippinerna med ett stort leende.

Hej då Palompon