Reseberättelse – Uganda – Shadi Rahimi
Efter ett 14h flyg anländer vi exalterade, förväntansfulla och nervösa i Entebbe, Uganda. Volontärgruppen består av två tandläkare, en tandläkarstudent och en tandsköterska. Vi möts av Dan på flygplatsen, vår fantastiska och lösningsorienterade samarbetspartner som är med oss varje dag under dessa två veckor.
Eftersom detta är allra första gången TLUG utför ett projekt i Uganda är vi alla inställda på att mycket kommer att vara en hel del “trial and error”, vi kommer behöva vara mer flexibla än någonsin och lösa mycket saker på plats för att få ordning och reda på saker. Även om jag har försökt planera saker i minsta detalj hemifrån så vet jag att det kommer att skilja sig markant från det jag hade tänkt mig. Det blir sällan så som man planerat på förhand. Som svenskar är vi vana med tidsplanerad struktur och kontroll i allt vi gör- något man totalt måste släppa här. Just detta moment är nog det svåraste att anpassa sig efter som volontär.
Projektet i Uganda är i samarbete med Makerere University, där sistaårets tandläkarstudenter ska följa med oss om dagarna och jobba. På så vis skapar vi ett effektivt utbyte av kunskap som förhoppningsvis ger långsiktiga lärdomar åt båda parter. I Uganda har vi lyckats få temporär tandläkarlegitimation, vilket innebär att jag och Negar kan akutbehandla på plats. De barnen som har för svåra behandlingsbehov för att behandla på plats i skolorna (såsom komplicerade extraktioner mm) remitteras istället till tandläkarhögskolan, där tandläkarstudenterna ger dem gratis tandvård. Detta samarbete med universitetet är ett helt nytt koncept för TLUG. Vi är optimistiska till resultaten det kommer att ge, både lokalt för barnen i skolorna men även utbytet av kunskap och samarbete sinsemellan oss och studenterna, för en långsiktigt god påverkan på munhälsan.
Vecka 1
Vi blir upplockade av Danoch åker till internatskolan Watoto Bbira där vi spenderade första arbetsveckan. Sträckan dit är endast 31 km men i Kampalas intensiva trafik dröjer det över en timme tills vi anländer. Skolorna har blivit utvalda av vår samarbetspartner Makerere som ordnat alla tillstånd för oss att besöka skolorna. Watoto är en kyrklig organisation som har skolor runtom i landet. Vi fick ett varmt mottagande på plats av koordinatorn Mary och tandläkarstudenterna anländer ca 2h efter oss. Vi var inte inställda på att skolan skulle vara så välutrustad som den var. De hade hyrt in material, tandläkarstolar och hade mobila units på plats. På så vis kunde vi jobba på väldigt effektivt, trots flertalet strömavbrott. Barnen på internatskolan är föräldralösa men får goda förutsättningar för en ljus framtid.
Uppdukning och arbete på Bbira
I slutet av första dagen bad jag Mary bjuda in och erbjuda vård till barnen i omkringliggande byar och områden. Mycket riktigt så kom det barn från närområdet de kommande dagarna, som de kallade för “community”. Det var en tydlig skillnad på munhälsan på de barnen gentemot barnen på Watoto, bland annat betydligt högre kariesaktivitet. Många av dessa barn var sämre på engelska och hade svårt att uttrycka sina behov och känslor. Vi prioriterade att screena och behandla alla barnen, medan tandläkarstudenterna från Makerere främst behandlade de vuxna. När vi sedan var klara med barnen så hjälpte vi till med de vuxna patienterna. Generellt flöt samarbetet med tandläkarstudenterna på väl, de var nyfikna på vårt arbetssätt och ville gärna lära sig. Det vi dock behöver påpeka till Makerere till är att eleverna inte bör vara fler än 4-5 st/dag framöver. Under dessa veckor kunde det somliga dagar dyka upp 8-10 st studenter/dag, vilket lätt kunde bli rörigt.
Det kliniska arbetet kan vara utmanande och väldigt nytt för oss som är vana med svensk tandvård, vi fick tex extrahera flertalet tänder utan röntgen underlag, vilket till en början var väldigt nervöst men som efter några dagar kändes helt normalt. Man gör det bästa man kan med de förutsättningar som finns.
Volontärerna Negar och Shadi tillsammans med de fantastiska tandläkarstudenterna från Makerere
Helgaktiviteter
Under helgen åkte vi tillsammans med Dan till nationalparken Murchison Falls där vi spenderade två dagar. Dan har mycket erfarenhet av safariresor och var målmedveten och inställd på att vi inte skulle missa något. Vi inledde safariresan med en hike upp till högsta toppen av berget där vi såg Nilens kraftiga vattenfall- en av historiens mest anrika floder. Vi fick även en rejäl dusch på köpet. Vi spenderade natten i en stuga i safariområdet där vi hörde nyfikna fladdermöss, vildsvin och noshörningar om natten. Vi hade ingen el på boendet, men det var häftigt att uppleva.
Volontär Feben exalterad över att inleda safariresan!
Ett lyckligt gäng!
Dagen därpå åkte vi vidare i de öppna fälten och fick se alltifrån apor, flodhästar, lejon, giraffer, elefanter, antiloper mm på nära avstånd, i deras naturliga habitat. Vi var inte inställda på de känslor som skulle väckas av sådan vacker natur och att se vilddjur rakt i ögonen. Det var känslor av glädje, tacksamhet och sorg på en och samma gång. Jag kände mig överväldigad på ett sätt som jag inte har gjort förut. En del tankar som dök upp var: att det är vi som lever på deras planet, vi är så obetydliga varelser. Så det var minst sagt en mäktig, känslosam och minnesvärd upplevelse för oss alla. Det sista vi gjorde innan hemgång var att åka en guidad båttur på Nilen där vi fick se ofantligt många flodhästar på nära avstånd och unika fågelarter.
Vecka 2
Andra veckan arbetade vi på en annan av Watotos skolor i en by som heter Suubi. Vi fick vi arbeta på byns klinik, som likt det tidigare stället hade gott om utrustning. Det blev dock strömavbrott flera gånger per dag så det blev en hel del väntande under dagarna. Några av de mest påtagliga upplevelserna var när vi extraherade 5 rotrester på en 40-årig kvinna, då alla var lokaliserade till samma kvadrant medan den andra kvadranten i överkäken var helt kariesfri. Troligtvis berodde det på att hon bara tuggade sugarcane på ena sidan. Vi gick igenom tandborstinstruktioner och kostråd mha kollegor på plats innan vi såg till så att hon bytte kontakt med en av tandläkarstudenterna för att få en avtagbar protes till förmånligt pris på Makarere. Den yngsta patienten med avtagbara proteser i både över- och underkäke som vi träffade den dagen var bara runt 20 år gammal.
Den sista arbetsdagen den andra veckan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men lite visste vi då att den skulle bli så otroligt givande ändå. Eftersom vi, pga rådande omständigheter, inte kunde ta oss ut till den skolan som låg ca 10 mil utanför Kampala, beslutade vi oss för att knacka på en lokal skola i Kisaasi med ca 1500 elever. Dagen resulterade i att vi fick hålla många föreläsningar om preventiv tandvård för flertalet klasser och dela ut tandborstar till ca 700 elever från 3-10 år. Det var verkligen en helt fantastisk dag.
Undervisning och prevention av volontär Mariel
Glada miner i klassrummen efter undervisning och utdelning av tandborstar!
Sista tiden i Kampala tillägnades åt att packa ihop, sammanfatta statistik och inventera vårt material. På fritiden passade vi på att äta god mat, se ett par talangfulla liveband, titta på lokala basketmatcher, dricka en och annan Nile Special – den lokalproducerade ölen.
Tankar och känslor
Flera av oss kände att resan verkligen gav oss det vi tycker är så kul och fint med tandvården, att hjälpa andra villkorslöst- se deras tacksamhet, känna att man gör skillnad på riktigt. Att slippa dessa oändliga timmar av journalföring, kostnadsförslag och jobbiga diskussioner med patienter. Hade man haft den ekonomiska möjligheten hade jag nog alltid velat arbeta ideellt. Resan gav oss så otroligt mycket, då den gav tillbaka glöden för yrket.
Vi har diskuterat mycket om varför vi så gärna vill göra en resa som denna. För en del kan det handla om att utmana sig själv, upptäcka nya delar av världen, öka sina kunskaper inom tandvård, se andra kulturer mm. Negar formulerade det så väl, att det handlar om perspektiv för henne. “Att inte leva ett helt liv på den här jorden och vara så begränsad. Begränsad till att leva i ett visst typ av samhälle, med påhittade ideal och ett påhittat sätt att leva. Att kunna känna en annan mening med livet, gemenskap och kärlek. Det här kommer väldigt rätt i tiden för mig, jag behöver få en nytändning och ett syfte.”
Slutligen vill jag uttrycka min enorma tacksamhet för de grymma och engagerade volontärerna som har deltagit och byggt upp detta med mig.
Mariel- tack för din positiva inställning och pedagogiska sätt med barnen som vi alla ser upp till!
Feben- tack för din uppriktighet, bidragande och alla skratt!
Negar- tack för din flexibla och optimistiska inställning i alla lägen!
Ni alla är stjärnor och jag ser fram emot att bygga vidare på detta fantastiska TLUG-projekt i Uganda!
/Shadi Rahimi
